Gott nytt år!

I skrivande stund exploderar några fyrverkerier utanför mitt fönster, ett litet förspel till de kavalkader av tungmetaller och krutrök som komma skall. På tv4 ackompanjeras nedräkningen till tolvslaget med studions egna "grodor" från det gångna året.
Kruxet med nyår är att hålla förväntningarna nere. Själv har jag haft turen att bli bjuden på en middag i Stockholm hos min goda vän Evamaria. Trodde in i det sista att det skulle bli pannkaka utav alltihop.

Nog är det dags att göra som på tv4 och sammanfatta året som har varit i ett par meningar. Jag måste erkänna att 2007 har varit ett år av stora inre förändringar för min egen del. Ett år som nationsaktiv har bidragit enormt till min personliga utveckling och jag har upplevt saker som jag tidigare aldrig har varit med om. En ofantlig mängd nya vänner har stigit in i mitt liv, både från nationen och från programmet som jag började på i höst. Både frihet och nöje liksom jobbiga händelser har bidragit till ett omformande av det egna själv-konceptet. För allt har heller inte varit en dans på rosor i och med min mammas hjärntumör likväl min egna kroniska sjukdom, som båda har slagit ner från en klar himmel. 2007 får bli de stora förändringarnas år och jag hoppas att 2008 fortsätter i den linjen.

Nu börjar det bli dags att putsa finskorna och stryka skjortan. Gott nytt år.

God jul!

Varför är folk såna ägg? ICA luthagens livs har på senare tid byggt ut och fruktavdelningen, där jag extrajobbar, har blivit gigantiskt jämfört med innan. Nu finns det svängrum för både personalen och julhandlande pensioner med permobiler och gud vet vad. Innan har man behövt ursäkta sig för den trängsel som uppstod när man försökte få plats bland alla andra mitt i en fredagsrusning.
Nu när lokalen har blivit stor och fin så tycker man att folk borde klaga mindre, men nej då! Det är som om människor nu fått mer ork och lust att stå kvar och tjafsa ännu mer än tidigare. Det kom fram en man och klagade på sharonfrukterna som var för mjuka. Istället för att fråga om det finns fler frukter på lagret så måste han börja störa sig och få mig att se ut som en idiot. Han kläcker ur sig: "Vet du nåt om frukt? Det vet jag" osv. Jag säger till honom att jag genast ska hämta ut flera och börjar plocka ihop de gamla för att slänga dem. Då ställer mannen sig bredvid mig och frågar varför jag inte kasserar dem, för att få mig att se ännu dumare ut. Sen tar han upp en sharonfrukt och kastar genast tillbaka den ner i lådan för att på något sätt förtydliga att frukten är dålig, som om jag hade missat det när han påpekade det första gången!
Det värsta är när människor kommer och ger en dålig frukt direkt i handen för att demonstrera att de inte är nöjda med ens jobb. Tror folk på allvar att vi som jobbar hinner titta igenom varenda kartong med körsbärstomater, eller varenda jävla äpple vi lägger ut? Tro det eller ej, men ibland missar man en dålig frukt eller två.

Min tilltro till den däggdjursavart som kallas människan minskar gradvis när jag jobbar på Smålands och får se alla fulla dryga människor som kommer dit. Här snackar vi om personer som inte har en aning om hur det är att jobba bakom baren på ett 04-släpp och som ännu inte greppat konceptet med nationerna. De är inte är professionella uteställen med betalda flaskjonglerande bartenders, ok?!
Varför ställer sig alla och trängs i samma bar, istället för att gå till en av de mindre barerna utan kö, där du kan få precis samma drycker för samma priser? "Oj titta, där står det en massa folk! Vi går dit och köar i en kvart för att få beställa!". Och varför är det alltid ett så stort projekt för en person att komma ihåg i vilken garderob denne lämnade in sin jacka?
Jag hoppas på att kunna ge tillfredställande svar på dessa till synes oväsentliga frågor när jag har klarat av mina fem år på psykologprogrammet.

Det är skönt att äntligen få luta sig tillbaka. Under julen har jag endast ett PM att skriva, annars ska jag ta det lugnt och umgås med min flickvän, något som jag på sistone inte har haft tid att göra till den grad som jag velat. God jul.

En sån röta

Vilket flyt man hade igår vill jag påstå. Storduggan spikade jag och jag fick även resultatet tillbaka från min tenta i utvecklingspsykologi. Jag hade ställt in mig på att få göra omtenta. Jag kuggade tentan med en halv poäng, vilket kändes en aning frustrerande fram till det att jag fick beskedet ett par timmar senare att G-gränsen har sänkts med en halv poäng! Sånt händer bara inte. Efter att jag skrivit min storduggan gick jag ner på stan och inhandlade alla mina tretton julklappar i loppet av en och en halv timme!
Lite kontrast till veckan av förberedelser inför Clap to this då inget verkade gå som vi ville. Det innefattar en stor ölkyl som plötsligt slutar fungera och gubbar från Åbro som konstaterar att kylen inte kommer kunna fixas till efter jul. Dessutom visar det sig att extragarderober, kravallstaket och scendelar som vi hade tänkt låna inte var tillgängliga av diverse anledningar. Som om det inte var nog får jag besked de sista två dagarna innan klubbkvällen att fyra jobbare ställer in och måste ersättas, plus två som eventuellt inte kommer kunna ställa upp på grund av sjukdom.
Men som ni säkert redan listat ut så redde sig allting som ett mirakel mitt bland allt kaos och tumult.
Det blir intressant att se hur nästa Clap kommer se ut. Jag gillar kontraktet vi skrev med Adam Tensta innan han blivit så stor som han är nu. Hans manager krävde 15000+resekostnader+hotell för fyra personer, vi förhandlade ner det till 8000+boende på mitt korridorsrum på tjugo kvadrat+två backar mellanöl.


Rep under luccegaskdukningen

Svett och glädje

Senaste tiden har varit slitsam med klubben som tagit upp hela helgen i jobb plus många timmar stressigt planerande. Pluggande och hårt festande på bland annat terminens pubjobbarsexa har bidragit till mer missad sömn. Ikväll var det julfest för psykologer, sjuksystrar och sjukgymnaster på norrlands. Jag bjöd över ett par kursare på förfest men bestämde mig till slut för att skippa festen och stannade hemma. Känns som ett vettig beslut med tanke på att jag har stordugga imorgon.


Helgen var helt overklig. Clap to This med Adam Tensta kommer verkligen bli svårt att toppa nästa termin. Trycket var enormt och kvällen grym rakt igenom. På scenen gästades Adam utav Afasi, Filthy, Snook, Organismen 12 och vårt husband Clappers. En bättre line-up får man leta efter.
Adam var för övrigt mycket hövlig och tog sig tid att hälsa på oss alla som jobbade med preppandet under dagen. Han kom fram och tog alla i hand när vi satt och lökade under lunchrasten.

Fler bilder från kvällen finns här
och här

Förköpsbiljetter

Nästa Clap to This kommer bli årets höjdpunkt! Adam Tensta med husbandet Clappers och Mr.Miyagi. Kan det bli bättre undrar man?
Förköpsbiljetter finns att köpa nu. De köpes antingen på Smålands expedition eller STUK i Uppsala. Passa på, de är begränsade!

Bland larver och pinatas

Idag körde jag garanterat på tentan i utvecklingspsykologi. Känns sådär får jag väl säga, inte för nederlagets skull utan för att behöva göra om skiten. Jag hade ju inte tid att plugga till den här tentan, så varför skulle jag ha mer tid att plugga till omtentan? Arbetet kring klubben och allt övrigt att stå i gör att motivationen för studierna tryter.
Jag var för övrigt hos doktor Rorsman förra veckan för en check-up på mina blodvärden. De såg bra ut tyckte han och frågade mig om jag fortfarande tog asacoltabletter. Det skulle jag tydligen göra, trots att de åtta veckorna som jag blivit tillsagd att ta medicinen slutade för länge sen. Undrade just varför jag hade fått så många tabletter utskrivna. Nåväl, för att göra upp för min bristfälliga kunskap om min egen sjukdom så bestämde jag mig för att närvara på ett seminarium om just ulcerös colit och Crohns som pågick ikväll. Där fick jag lära mig att jag borde börja röka om jag vill minska risken för skov. Det dög tydligen inte med rent nikotin eller snus, utan det var nåt okänt bland all skit i cigen eller röken som var hemligheten. Jag fick även veta att en alternativ och väldigt lyckad metod för att hämma Crohns sjukdom var att svälja ägg från en speciell parasitlarv och låta dem kläckas i tjocktarmen. Det var en överläkare som föreläste så jag antar att det han sa var väldigt evidensbaserat.

Damsupén i helgen var väldigt rolig att jobba på. Temat var Mexiko. Något som visade sig vara ett väldigt tacksamt tema att komma på ideer kring för spex, stationer, mat etc.
Här nedan följer en bildserie över skapandet av pinatas:


Här ser vi två grabbar som shotar cointreau tittandes på koreansk skräckfilm med golvet fullt av papier maché


Så här gör man en pinata


Efter mycket om och men blev det fina pinatas redo att slås sönder.

Andra ronden för Clap to This!

Det kommer bli ännu grymmare än förra gången så passa på att skaffa förköpsbiljetter redan nästa vecka.
Hör av dig till mig om du vill jobba på detta fantastiska evenemang. Inga förkunskaper krävs, vi behöver både erfarna och oerfarna jobbare.

Mer info om Clap to This!

Hatbrottsmördaren

Här om dagen hamnade i ett samtal med min vän Marta när jag ringde runt till olika personer för att ragga personal till Clap to This. Hon pluggar första termin på läkarprogrammet på KI i Stockholm. Det visade sig efter några veckor att hennes klass inte var av det normala slaget. I hennes klass går nämligen en mycket underlig man som nu övervakas flitigt och som tidigare blev avstängd från civilingenjörsutbildningen efter att ha hotat sina lärare, och gjort uttalanden som "barn och gamla har ingen själ". Han studerar även på psykologprogrammet på sidan av medicinstudierna. (Bra val.) Som om det inte var nog med detta så går även den beryktade mördaren, som har blivit väldigt uppmärksammad i media, i samma klass som Marta. Personen, som var 23 år när han begick brottet, väntade i en trappuppgång och sparkade ihjäl en syndikalist. Han satt åtta år i fängelse och blev nu i september antagen på KI.
För att få en bild över personens empatiska förmåga och sociala färdigheter görs en 45 minuter lång intervju med psykolog och en skriftlig levnadsberättelse för att få bli antagen på KI. Jag skulle känna mig rätt kränkt om universitetet valde bort mig för en straffad hatbrottsmördare. Jag vill inte tänka på hur olustigt det måste kännas för personerna som är i samma seminariegrupp som honom när de sitter och diskuterar läkareden och andra yrkesetiska riktlinjer.
På samma sätt som personer med en historia av sexualbrott inte får jobba med barn, anser jag att straffade mördare inte borde få möjligheten att bli läkare eller psykologer. Många anser att han ska få en andra chans och att han antagligen vill göra upp för sitt förflutna. Men med tanke på naturen av hans brott, tycker jag att den möjligheten inte ska finnas. Man måste kunna känna tillit för en läkare, och det tåget gick för länge sen för hans del.

Klubbverkarrunda

Tiden räcker knappt till, det är damsupé som ska planeras. Clap to this närmar sig med stormsteg och om en vecka är det tenta. Det är tur att det jag sysslar med för det mesta är kul.
Det är fel att klaga, men det är oerhört mycket fest som omgivningen bjuder på. Jag hade just vilat ut från Lundhelgen då det var dags för klubbverkarrunda. Det innebär att klubbverket, tredjekuratorn, köksmästarinnan och hovmästaren tar sig hem till varandra och bjuder på olika drinkar. Det innebär att man dricker minst tio drinkar på loppet av några timmar. Det var en trevlig afton som innehöll allt man kan tänka sig: diktläsning, tårta och exotisk dans. Det äckligaste drickat var shots med kinasprit som vi var tvungna att pina i oss. Under kvällen bjöds det på allt från daiquiris till pina coladas. Själv bjöd jag på drinken skittomte bestående av öststatsvodka och julmust.
På måndag är det dags att dra på sig fracken igen för då är det kmk-bal för Uppsalas klubbverk. Tjoho.




Även Gustav var där

Bravader i Lund

Efter en helg i Lund kan jag konstatera att Uppsalas nationer på många sätt är bättre än dem i Lund. Af-borgen i all ära, men Lunds nationsbyggnader ser ut som lägenhetshus och gamla nedlagda fritidsgårdar. Smålands vännation Blekingska låg väldigt avsides, ungefär tjugo minuters vandring från centrum. På fredagen blev Smålandsdelegationen inkvarterad hos ämbetsmän på Blekingskas nationsboende. Själv våldgästade jag min gode vän Gordan som sedan gav mig en sightseeing för att se det viktigaste: Domkyrkan och självklart Dick Harrisons lägenhet.


På lördagen var det för-fördrink klockan halv fyra på Blekingska nationen, där minglade vi runt ett tag bland lundabor och gäster från York och Åbo.
Det bjöds på god mat och mycket sång under balen. Natten var ung och plötsligt var klockan sex på morgonen och dags för traditionell sillfrukost tillbaka på Blekingska. Klockan tio kände jag kroppen vägrade vara vaken mycket längre och jag tog en buss hem till Gordan där jag somnade i fracken. En resa som för övrigt var en enda stor minneslucka för mig. Lund bjöd på en riktigt lyckad helg vill jag påstå.

Datum satt för Clap to This!

Lund har slitit mig sönder och samman under en helg med fest non stop. Jag ska alldeles strax lägga mig, men innan dess ska jag berätta en god nyhet:
Nästa datum för Clap to this är nu bestämt! Den 15:e december fortsätter succén på Smålands nation. Som en av de stolta arrangörerna kan jag lova ett minst lika bra drag som på premiären.


Ps. Det är grymt uppskattat med personer som vill prova på att jobba på Clap to This.

Mot Skåneland!

Det är torsdag och helgen närmar sig med stormsteg. Denna helg är inte vilken helg som helst, utan helgen då jag besöker Lund för första gången. Jag har en god vän som pluggat i Lund och Malmö i snart fyra terminer, det känns rätt svinigt att inte varit på besök tidigare. Men nu blir det äntligen av! Jag åker med ett gäng ämbetsmän från Smålands för att på lördagen gå på det traditionella Höstblot som vår vännation Blekingska håller i. Eftersom det är bal så är det fracktvång. Hur man ska ta med sig den utan att skrynkla till tyget vet jag inte. Det blir väl att man får flyga i frack helt enkelt. Det ska bli grymt kul att se hur nationerna skiljer sig från dem här i Uppsala.

För övrigt var jag på ett möte igår med cuf-engagerade i Uppsala och diskuterade det sakpolitiska programmet. En hel del radikala och skumma förslag har röstats igenom på stämman, t.ex. 18 årsgräns på systemet. Ska man vara så tokkonsekvent så borde man istället höja de övriga åldersgränserna. Vi vill även skrota public service. En annan punkt i programmet är avskaffande av de nationella helgdagarna. Istället ska en ledighetspott införas, där individen tillsammans med arbetsgivaren själv får välja när man vill ta ut sin ledighet. eeh? Det är tänkt att Sverige ska bli ett friare och mer mångkulturellt samhälle genom det förslaget. Jag tror snarare att effekten skulle bli raka motsatsen av ett sånt förslag. Om olika grupper i samhället bestämde sina egna helgdagar, skulle det inte ge upphov till enormt "vi och dem-tänk". Om muslimer väljer Ramadan, kristna väljer julen och anarkister... ja, vad väljer dem?
Blir inte alltsammans onödigt grötigt? Ska de kristna få OB om de jobbar på judiska högtider, kan man få OB hur som helst fastän det inte är en obekväm tid? Hur blir det med söndagar? Om alla får välja helgdagar hur de vill, kan man då verkligen kalla det för en helgdag? Nja, jag är skeptisk.

Hög tid för höstbaler

Idag har jag spenderat kvällen med min far. Vi lagade en god middag bestående av blodiga entrecoter med grönpepparsås. Manligt ska det ju med all rätt vara på farsdag. Vanligtvis brukar det bli kaffe på sängen, men imorse jag kände inte för att pallra mig från mitt rum i stan ut till till mitt föräldrahem i Ekeby.
Gårdagens äventyr började på en inflyttningsfest hos en av mina kursare. Bland psykologer och apotekare for jag dansant runt till rytmerna av bosnisk populärmusik, och lät den musikaliska kreativiteten flöda bland goda vänner. Mot småtimmarna bestämde jag mig för att bege mig mot stan. Det myllrade av släpp till nationernas gåsbaler och jag blev övertalad att inviga den nya fracken och påbörja det smärtsamma projektet att dansa in lackskorna på GH:s släpp.
Ett par vänner som jag mötte på GH hade tidigare under kvällen haft en spontan frackkväll och suttit hemma och värmt upp med whiskey inför balsläppet. Väldigt stjärtigt, väldigt studentikost. Det blir mycket mer av den medicinen nästa helg då det bär av till Lund för att gå på Smålands vännation Blekingska nationens Höstblot.

För övrigt längtar jag något oerhört till premiären av I'm not there.

Lackskor och Clap to This

Igår var jag en sväng till Stockholm för att hälsa på min gode vän Erik som jag inte hade träffat på ett tag. Vi passade på att shoppa runt efter ett par lackskor till mig. Jag hittade ett par på söder som kommer vara så fina till fracken.
Jag köpte nämligen en frack från internet förra veckan, hela kitet för 2300! Den är antagligen sydd i vietnam eller liknande. Jag lät Hanna, vars stora passion är att sy, måtta upp mig så att fracken passade perfekt.
Efter redigt shoppande snubblade Erik och jag över baptistförsamlingens kyrka och passade på att snuva av billigt fika och pratade där med en gammal avdankad knarkare.


Det här är Erik, och inte knarkaren. (Så att det inte blir några missförstånd)

På kvällen var jag på en spelning med Svenska Akademin på Katalin. De öppnade upp med en juste cover på Peps Rotrock. Det vore mäktigt att få hit dem till Clap to This. Vi arrangörer hade ju faktiskt god kontakt med akademin och fick väldigt positiv respons, så det är inte en omöjlighet att få dem att spela nästa termin.
För övrigt lutar det åt att nästa Clap to This får vänta till någon gång nästa termin. Klubben har tydligen blivit något som måste diskuteras i nationsstyrelsen, trots att det från början var sagt att det skulle beslutas direkt från oss och kuratelet. Nationen och klubben har två separata konton, för separata ändamål. Tydligen har nissarna som räknat på klubbkostnaderna från premiären fått summan till en enorm vinst för nationen, men en förlust(!) för Clap to This i sig, och klubben har nu en skuld på 15000 till nationen. Jag är förbannad, och förstår inte alls hur de här matematiken går ihop. Vi hade fullt hus hela kvällen och hade pressat kostnaderna för band, ljud och ljus till det minimala. Det här innebär att klubben nu är tvungen att köra på en separat klubbkväll, istället för att kombinera klubben med gasksittning, för att ha full kontroll över våra kostnader, och slippa behöva betala tillbaka imaginära förluster. På tisdag när det är möte för nationsstyrelsen ska vi arrangörer kräva vår rätt. Vi får helt enkelt se vad utfallet blir.

Min mamma ligger fortfarande på sjukan. Hon opererades för hjärntumören i fredags. Läkarna kunde inte ta bort allting, så hon väntar på laseroperation och ligger nu på övervakning. Jag hälsade på i måndags, men ångrar att jag inte tog mig tid för att åka upp och besöka henne redan på lördagen. Trots inspektorsbalen hade jag åtminstone kunnat avvara en halvtimme för det.
När jag kom till avdelningen möter jag henne onaturligt pigg och stirrig med bandagerat huvud. Hon är helt uppe i varv av allt kortison och har inte sovit någonting sen i fredags. Hon berättar om allt konstigt hon får uppleva runt omkring sig och hur jobbigt hon tycker det är. Och det kan jag säga, det är inte lätt att se sin egen mamma gråta av rädsla för framtiden.

Inspektorsskiftesbalen

Den intensiva helgen är över och jag känner mig fantastiskt nöjd med min prestation. Balen gick som smort tack vare flitigt jobb från klubbverkarna och köksmästarinnan. Gästerna på honnören varav de flesta tillhörde uppsalasocieteten verkade alla nöjda. Det var en riktig fröjd för ögat att se klubbverket strukturerat och estetiskt tåga in med mat och dryck. Bänkningen skedde klockan 18:00, då hade jag arbetat sedan 08:30, och visste att det skulle dröja ytterligare tretton timmar innan personalsexan kunde dra igång. Trots detta känner man sig inte slut, det är underligt.


Övriga anektoter:
* Den nye inspektorn var rätt festlig när allt kommer omkring, så jag tar tillbaka det jag tidigare skrev om honom.
* Ärkebiskopen var bufflig och otrevlig i entrén. Det var inte så kristligt av honom att tränga sig före i kön.
* En av gästerna på honnörsbordet var allergisk mot bensoesyra, som finns i stort sett allt konserveringsmedel. Vi råkade klanta till det genom att av misstag marinera hans hjortstek i lingon (hög halt bensoesyra). Plan ett var att spola av köttet med vatten och hoppas att han inte dör. Den planen kändes inte speciellt hållbar, så vi fick panikhandla en bit älgkött.
* Vi fick även panikhandla 140 ägg.


Efter sittingen så röjdes det i den stora festsalen för att göra plats för styrdans. Bandet som spelade var arroganta och otrevliga. Jag har ingen aning om varför, men de betedde sig som de hade pinnar upp i arslet allihop. Får man 8500 för att spela i en och en halv timme så tycker jag man åtminstone kan vara tillmötesgående mot serveringspersonalen.
Klockan 02:00 efter dansen var det dags för sittande sexa för de som suttit med på balen plus ytterligare gäster utifrån. Sittande sexa betyder att man efter en fyrarätters middag med ofantligt stora mängder alkohol dukar upp för ännu mer mat och sprit. En slags avslutande grisfest skulle man kunna säga. Det är så det brukar gå till på Smålands, och jag tror inte det är något som förekommer på andra nationer.
Jag blev tvungen att sätta drickstopp för vår förste kurator, vilket han inte tyckte om, men jag stod på mig.

Efter allt städ kunde vi äntligen sätta igång vår egen personalsexa. Det dröjde inte länge innan alla var uppe i varv av maten och spriten. Det var inte nådigt så mycket dricka vi hade att dela mellan elva personer: tre flaskor snaps, femtio öl, tio cider och sex flaskor vin.


Diskbackspulka i trapphallen


Klockan är 11:00, och vi var nyss på jakt efter lunch på Göteborgs. Det enda drickat som återstod efter vår sexa var runt tio flaskor öl.

Inför inspektorsbalen

Imorgon är det tenta i kognitionspsykologi, men det är inte det som jag sitter och oroar mig för. På lördag är det nämligen inspektorsskiftesbal på smålands som jag kommer vara hovmästare på. Hundra sittande med snördukning, fyrarätters och hela fadderullan. Den gamle inspektorn Carl Reinholds Bråkenhielm kommer bytas ut mot en ny inspektor som är proffesor i skatterätt. De gånger han har suttit med på sittningar så har han varit oerhört fadd och torr. Han verkar inte alls uppskatta gaskerna och utstrålar total glädjelöshet. Jag förstår inte hur man har tänkt då man valde just honom till ny inspektor. Inspektorer är förmodligen en bristvara.
På lördag kommer det vara en hel drös representanter från olika nationer bland gästerna bland annat gamla inspektorer och kuratel. Många dömande blickar med andra ord.
Jag satt igår ett par timmar och vek stärkta linneservetter till hundra personer. En ämbetsman från GH visade mig hur man vek servetter till biskopshattar. Passar ju bra nu när ärkebiskopen kommer sitta med på balen.
Fick även reda på igår att kvällen kommer hålla på till -04 med sittande sexa efter balen, istället för -02 som det var tänkt från början. Rätt drygt när jag och alla andra som jobbar hade ställt in sig på det senare. Trist också när den sittande sexan gör så att klubbverkets fokus på den egna jobbsexan försvinner.


Många hattar blir det

Tiroler abend und Quit your dayjob

De som har varit på Tiroler Abend på västgöta nation tidigare förstår vilket sjöslag man ger sig in på. Bland ölsejdlar, bratwursts och tirolerhattar skrålar man till bandet som spelar "ein student aus Uppsalalala" och kycklingdansen.
Jag kom dit vid det laget då alla stod på långborden och var som mest kalas. Jag hamnade i sällskap med några vänner till Jonas och två tvillingar som ville följa med på efterfest. Väl hemma hos mig blev det något förvirrad då en av Jonas vänner från australien ihärdigt i säkert en halvtimme byggde ihop en "bucket-bong" av min papperskorg. Australienaren klampade runt med skorna på inne i mitt badrum och lyckades välta både en full askkopp och ett glas som gick sönder över golvet. Det var mindre kul dagen efter att behöva vakna upp i enda röra.
På morgonen stärkte jag mig med nybakade scones från smålands lördagsfika. Jag hade som plan för kvällen att ta det lugnt och plugga, men så blev det inte. Jag fick nys om att Quit your dayjob skulle spela på V-dala och tänkte för mig själv "Ok, jag kan väl glida in när bandet går på scen och sen gå hem och sova när det är klart". Men det blir ju nästan aldrig som man har tänkt sig, och tur är väl det. Bandet var bra partymusik med en stor portion humor.


Johan Berg som är bandets kanske största fan, och som har blivit polare med dem då han har sett dem så pass många gånger, fick sig en svängom och hojtade lite i micken.


Bandet var flörtiga med oss längst fram och Mattias fick äran att pussa syntharkillens bara tår.


Efter"festen" tillbringade jag, Jacob, Jonas och Lovisa på Heimdal där vi bjöd in oss själva på te och diskurs. Må säga vad man vill om dessa stofiler, men de är i alla fall trevliga och inbjudande.

Helgens bravader

Fredagen bjöd på korridorsfest på K2:an. Mycket folk hopades i den lilla femmannakorridoren.


Bröderna Brink äter hjortronsylt.




Joppe som är lite full dumpar en minimoped hemma hos mig.


På lördagen kommer Robin på efterlängtat besök från Stockholm. Vi som inte har träffats sen sommarens äventyr i Paris ljusa alléer, möts upp på en förfest på Studentvägen. Det var ett kärt återseende, och jag fick även äran att träffa hans flickvän Tove. Vidare så beger vi oss till Norrlands där det är 04-släpp och Deportees som står på scen.


Jag hade inte hört bandet tidigare, och blev inte så värst imponerad. Kamikazeshotsen flödade trots det, och vi körde på till det att vi kände oss klara för efterfest hemma hos mig.

Koffeinavvänjning och glada nyheter

I morse steg jag upp tidigt, usch och tvi för de morgonpiggas förtryck mot oss övriga stackare. Jag hade så ont i huvudet, och inte blir saken bättre att man försöker avvänja sig från koffein. Mitt mål är att kaffe åter igen ska bli en balanserad njutning, och inte bara ett sätt att slippa huvudvärken. Numera är mitt koffeinintag inget annat än en usel negativ förstärkning. Jävla samhälle som styrs av en dygnrytm anpassad till ett gäng bönder på 1600-talet!

Nog om mina morgonvanor. Idag fick jag tre glädjande besked:
1. Min mor kom äntligen hem från sjukhuset efter två dramatiska veckor. För två veckor sedan fick hon ett kraftigt epilepsianfall från klar himmel och hamnade på neurointensiven efter att min far hjältmodigt gjort hjärt- och lungräddning på henne och ringt efter en ambulans. Läkarna hittade en tumör som trycker på hennes frontallob. Som det inte var nog med det fick hon mystiskt en infektion i blodet som resulterade i sjyhög feber och var tvungen att ligga kvar på intensiven. Men nu har hon tillfrisknat igen och kommer förhoppningsvis vara hemma fram till operationen.
2. Jag klarade tentan med en halv poängs marginal. Jag som trodde det var kört. Det ska firas ikväll på K2:an!
3. Jag har tilldelats ett bostadsbidrag från Smålands!

Insparksfest

I fredags var det ett herrans liv på Östgöta nation när psykologerna hade sin insparksfest. Jag satt inte med på middagen, utan ramlade in under den sista timmen av släppet. Det var ism-tema och folk var utklädda till allt från exorcism till eskapism. Jag som inte lyckades hitta någon utklädnad fick se till vad jag hade och tog temat nudism. Efter ett par svängar på dansgolvet i bara kalsongerna var det dags för efterfest hemma hos mig. Trettio psykologer på tjugo kvadrat resulterade i trasiga möbler och svettig sing-a-long med guran.

Kmksexa på V-dala

Vad händer på en kmk-sexa? Jo, då träffas alla stans ca.200 klubbverkare, hovmästare, köksmästare, fikavärdar och kuratel för att äta, dricka och socialisera. I år hölls den på V-dala. Maten var väl sådär, den kom inte ens i närheten av maten vi fick förra terminen då Stockholms höll hov.
I och med att timmarna gick så ökade promillehalten och folk började yra omkring. När V-dala började tömmas på folk bar det av till Smålands där det fortfarande satt pubjobbare och pölade. Jag fick (läs tog) Quesilladabröd från köket och började mobba en DJ-kompis till John för att han var vegetarian, för att sedan sluta upp på en efterfest på Kalmars runt klockan fyra.



Don Quesillada de Credos säger god natt.

Premiär för Clap to This

Ingen kunde tro sina ögon när släppkön till Clap to this sträckte sig runt husknuten på Smålands och syntes från Göteborgs framsida. Vad annat kan man säga? Klubbpremiären var en braksuccé. Man skulle kunna tro att det var valborg och dansgolvet var knökfullt från det att vi slog upp portarna till att vi stängde dem.
För kvällens underhållning stod husbandet bestående av studio- och tv-musiker som fick den mest stela personen att vicka på höfterna.



Afasi och Filthy gjorde sin spelning tillsammans med Snook som var oväntad gäst för kvällen. Nu snackar vi artister som kostar runt 60.000 att boka, och han kostade oss inte ett öre.
Artisterna verkade stormtrivas på Smålands, och publiken gav tillbaka. Afasi och Filthy hamnade dock i en liten fejd med kuratelet då de hade bjudit in utomstående gäster till logen för att dricka upp all öl i deras ölkyl, inklusive husbandets del av ölen. När 2Q-Kristina upptäckte en okänd vän till Afasi, påväg att kila iväg med en bag-in-box tillhörande bandet så lackade hon och skällde ut de skyldiga så att de fick skämmas.



Afasi och Filthy på förmiddagsrepet



Bandet varvades med heta DJ:s...







...och publiken kokade.



Det var herrmiddag innan släppet och jag satt med som toastmaster för att se till att det inte blev några förseningar. Temat gick i superhjältar och vi fick bland annat tävla i vem som var snabbast att byta om i en telefonkiosk. Under middagen smuttade jag långsamt på min cognac medan andra blev en aning mer berusade och gärna ville ringa i toastmasterklockan hela tiden.



Det var inte endast Clap to this som var historiskt den kvällen, utan jag och Mattias fick äran att få sitta med på herrmiddagssexan trots att vi är av fel kön.
Mer bilder finns här.

Förberedelser inför helgen

Tentan gick åt helvete, men det gör ingenting, för imorgon är det premiär för Clap to This! Kom förbi Smålands nation för en kväll utan dess like. Klockan 23:30 slår vi upp portarna och festar fram till 00:04! Pr-kampanjen har gått bra och vi är säkra på fullt hus hela natten.


Förarbetet håller fortfarande på och imorgon fixar vi arrangörer de sista detaljerna och välkomnar bandet till nationen. Innan släppet börjar äger höstens herrmiddag rum på Smålands där jag sitter som nykter toastmaster.

Höstfesten

Helgens höstfest, på vilken jag som hovmästare slet tillsammans med klubbverket och köksmästarinnan, flöt på väldigt bra, trots en sprängande huvud- och ledvärk. Själva sittningen var som väntat väldigt formell och sansad, som för övrigt var C-R Bråkenhielms sista sittning som inspektor på Smålands. Lovisa lagade mycket exklusiv mat åt de femtiotal gästerna.
Sexan däremot var sjövild, nästan alla som hade arbetat med linnéspexet var där, och det kom folk från andra nationer på besök, bland annat från Gotlands, för att ta del av den glada stämningen. Klubbverkarna som jobbade för mig drack som om det inte fanns en morgondag, och jag var ett tag rädd att behöva städa upp ensam. Den enda missen under kvällen var att jag åter igen inte hade tillräcklig uppsyn på 3Q-nycklarna, som 3Q själv pinsamt nog hade hittat under sittningen i en soffa mitt bland gästerna. Fråga mig inte hur dem hamnade där. 3Q sa (med all rätt) lite snäsigt: "Du verkar inte ha så mycket nytta av dem här just nu, så jag tar dem så länge".

Imorgon har jag min första tenta i psykologi. Jag sitter och försöker övertala mig själv att jag kan allting tillräckligt bra vid det här laget, så att jag äntligen får gå och sova. Sanningen är att jag kan allting på ett väldigt ytligt plan, om knappt alls, men jag tror ändå att det räcker för att kunna flumma runt tillräckligt på essäuppgifterna för att skramla ihop till ett G. Det är ju när allt kommer omkring det enda jag begär.

Nu drar det igång!

På lördag tar jag stolt rollen som en av arrangörerna till Uppsalas tyngsta klubb.
Håll i hatten, för i helgen så gäller det. Clap to this har premiär!

Psykologkollo

Jag är i skrivande stund just hemkommen från bryggan, och smått onykter. Imorgon måste jag ta mig upp klockan sju för att åka med kursarna på psykologprogrammet plus ett par lärare till härjarö, på något slags obligatoriskt psykologkollo. Där ska vi diskutera etik och moral samt presentera resultaten från de intervjuer med yrkesverksamma psykologer som vi alla har gjort. Resten av tiden ska vi supa, tror jag..
Två dygn ska spenderas på härjarö, och vi har fått instruktioner att ta med:
- diskussionsmaterial
- lakan, inneskor + ett par grova skor för promenad (nej..)
- fikabröd
- två luncher och en frukost (vilket jag helt har glömt bort att fixa)
- dricka till maten (har jag mystiskt nog inte glömt bort att fixa)
- en personlig sak (?)

Linnéspex

Jag hade nyss äran att bevittna jubileumsspexet "Linné - en klassiker". Manuset till spexet är helt nyskrivet, likaså musiken som är skriven av Johan Berglund. Jag skrattade förnöjt under de två timmarna och kan varmt rekommendera att ta en två timmars paus från pluggandet för att gå och se detta ytterst genomtänkta spektakel. Mer om spexet går att läsa på unt:s hemsida.

Cantervillespöket förevigad

Nu är det gjort! Den underbara animerade kortfilmen Spöket på Canterville är nu överförd från vhs till dvd. Nästa steg är att få upp filmen på internet, där är den säkrad för all framtid.
Och kom ihåg: Det vetenskapliga namnet är ektoplasmisk manifestation.

Reccegask och långfil

Fredagen började sådär med en skål långfil till frukost, den norrländska filen med konsistens av gummi, svårätlig men kul att leka med. Jag fick höra från en kursare som är bodensare att den lagras tills att den får sin karaktäristiska form. Jag köpte långfil för första gången här om dagen och fick en smärre shock när jag öppnade den, och trodde att det var något fel när filen vägrade rinna ut trots att jag ivrigt skakade paketet. När jag väl hade fått ut en generös fast klick på min tallrik, så upptäckte jag snart att det var knepigt att hasta i sig filen, en dålig vana man har på vardagsmorgonar.
Duggaskrivningen kändes inte speciellt bra. Jag vill gärna skylla på långfilen, men det vore kanske inte så intelligent från min sida.
På kvällen var det förfest med kursare och ett par faddrar på triangeln. Det var en gemytlig stämning och jag upptäckte en brinnande Dylanentusiasm hos ett par personer i klassen. Diskussioner kring sing/songwriters blandades med ömsom historier. Jag är tacksam för att ha välsignats med en så härlig klass.

Vidare bar det av mot stan där nationerna öppnade för reccegasksläpp. Efter att ha varit på ÖG ett tag, bestämmer jag mig för att gå till Gbg för att få mig en redig Hooegaarden-fylla, och hälsa på smålands klubbverk som hade arbetat med göteborgarna under reccegasken. Jag som ännu inte fått i mig någon middag fick lyckan att få smita in i köket och smaka på lammköttet - på reccegask skall det serveras lammkött!
Jag upptäcker snart att de två klubbverken hatar varandra, något som nästan blivit utav en tradition. De hade lyckats komma på fel fot redan från starten då kommunikationen och samarbetet mellan dem havererade. Marcus och Johan späder på det hela genom att på skoj trotsa Gbg:s hovmästarinna som då tog skämten på fullaste allvar. Under sexan efter städningen så hade de två klubbverken satt sig på varsin ände av långbordet med de två tredjekuratorerna sittandes i mellan dem som ett par diplomater.
Kvällen slutade sent, och morgonen bjöd på en kalasbaksmälla. Hemma hos mig fanns endast tre saker att tillgå: kaffe, resorb och långfil.

Psykolog?

Jag får ofta frågan "varför vill du plugga till psykolog?", både från mina kursare och andra. Varje gång frågan kommer upp blir jag lika osäker på mitt val, särskilt när folk lägger till något i stil med "du har aldrig tänkt på att bli läkare?". Är jag så logisk-analytisk av mig att människor tvivlar på min förmåga att hantera känslor?
Min mor var väldigt skeptisk när jag i gymnasiet hade bestämt mig för att hoppa på psykologprogrammet. Hennes definition av en psykolog var i princip en läkare som inte klarat av läkarprogrammet. Hon flikade gärna in då och då att jag inte skulle passa som psykolog och att min bror, som är sjukgymnast, i efterhand har ångrat att han inte pluggade till läkare istället. Det här var ett tag sen och jag tror att hennes inställning har blivit en bit mer positiv. Det är klart att jag har påverkats av omgivningens skepsis, även om det i många fall endast är jag som övertolkar. Min motivation går upp och ner och jag kan ibland själv bli skeptisk över min egen förmåga.
Å andra sidan får jag också höra från annat håll att jag antagligen kommer passa i psykologrollen. Det är tur att jag även kan ta åt mig av positiva utlåtanden, annars vet jag inte hur det skulle gå.

"Ta en till Burn"

Ett planlöst kringdrivande var det jag hade förväntat mig av kulturnatten, istället blev jag meddragen på äventyr med oväntade vändningar.
I hyttan hölls det för övrigt en nykter tillställning för allmänheten där det såldes småländska specialiteter, som visade sig vara mycket populärt. Till den grad att all mat tog slut efter ett par timmar, något som gästerna, beståendes av barnfamiljer och pensionärer, vägrade acceptera. Ilskan stegrade bland sura gubbar som verkligen inte ville förstå varför mat kan ta slut även på en studentnation. Den stackars personalen fick till och med utstå rena utskällningar från den intoleranta allmänheten.
Själv slapp jag svett och pensionärsterror då jag tillbringade den tidiga kvällen på GH med Maria. Vi hade mycket erfarenheter att utbyta över några öl. Om kursarna i våra respektive nya klasser och tillvaron i största allmänhet. Våra vägar delades senare då Maria bestämt ville gå på juristernas släpp på Göteborgs. Jag tog mig istället till stormen där personalen från hyttan styrit upp en kulturnattensexa. Burn, vin och fulsprit flödade till ett resultat av kaosartad eufori. Hemma hos mig bestämmer Hanna sig för att raka av sitt hår. Protester uppstår medan saxar och rakapparater febrilt göms undan. Tillslut får Hanna som hon vill - några vill inte se, några gråter, jag ser nöjt på och tycker det är en toppenidé.

Kräftskivan

Min första gask som hovmästare är över. En hel del svett har runnit både från mig och mina flitiga klubbverkare. Mycket kan, och kommer förbättras i mitt arbete har jag konstaterat efter självransakan och utvärderingar från andra. Jag är hur som helst nöjd med den här första gången, trots att jag lyckades låsa in 3Q:s nycklar i spritförrådet. Vakt-Tobbe verkade nöjd med släppet trots att jag varken hade tänt nån spotlight eller smällt upp ett partytält åt honom. Han fick nöja sig med en parasoll och en bordslampa.
Dj-Pelle började under kvällen löst snacka med mig om att smålands måste rikta in sig på modernare musik (enligt honom "lite house och mix megapol-dängor")och mindre schlager, som han anser borde förvisas till det mindre dansgolvet på nedervåningen. Min fråga är om Pelle, vars favoritlåt är Tokyo av idol-Danni, förstår vad han svamlar om.
Sexan som drog igång efter städningen, ca 06:00, var munter och bjöd på mycket horeri. Många osedliga sånger växlades medan sömnbehovet trängdes bort av snapsen och kräftorna som blev över från sittningen. Finalen utspelades på stormen, där Nylén efter ett par minuters orerande låg medvetslös utanför min dörr.

Nya tag

Efter att planerna kring en livespelning på Smålands nations kräftskiva gick i kras, så har vi i arbetsgruppen spånat vidare efter ett nytt datum och nya lösningar. Jag kan med stolthet nu säga att vi börjar hitta hem igen. Vi har helt bytt spår från det säkra kortet, alltså indiepop à la Kalmar/Norrlands/V-dala. Vår tanke är nu ett slags husband bestoende av professionella studiomusiker. Dessa ska varvas med en dj och är helt integrerat med dansgolvet. Alltså inte ett band som man står och tittar på och applåderar mellan varje låt. Kontrakt är också skrivet med Afasi och Filthy som bland andra kommer gästa under kvällen. Nu rör det verkligen på sig och bandet har börjat repa. Maskineriet är igång och dagarna blir färre till premiären. Boka in den sjätte oktober, för då smäller det.

Städdagen

Igår var det terminens första städdag på Smålands, detta avslutades med en traditionell städsexa. Temat gick i aliminiumfolie. Hattar, masker och helkroppsrustningar skapades på löpande band. Lovisa, vår nya kökmästarinna hade lagt ner sin själ på en mycket god sexamat. Efter mycken sång och härjande i gamla festsalen bar det av till bryggan. Det krävdes lite bönande för att få Mattias från sina studier och släppa in mig på sitt kk. Väl inne lyckas jag tappa bort en och annan person som jag inte vill tappa bort, förolämpar oreflekterat en god vän på ett väldigt klumpigt sätt, och hamnar slutligen på en efterfest i Heimdals föreningshus. För de som inte vet vilka Heimdal är så är det en studentförening i Uppsala som består uteslutande av värdekonservativa och allmänt konservativa liberaler. Inne i lokalen möts jag av frackklädda tjugoåringar rökandes cigariller, och ur stereon strömmar nationalromantisk körsång av OD varvat med finsk tango. Väggarna är prydda av tavlor på kungafamiljen, Margaret Thatcher och våra svenska nationalhelgon. Här snackar vi om människor som med glädje skulle backa tillbaka tiden två århundraden för att slippa sådana nymodigheter som feministdebatt.
När dessa grabbar (det råder av förståeliga skäl en brist på kvinnor i föreningen) plötsligt börjar dansa tango med varandra på bordet, så kände jag att det var dags att diskret avlägsna sig till annan plats för att andas ut den unkna reaktionära källardunsten från mina lungor.

The ramblin' man

Jag har på sistone fastnat för Hank Williams sånger. Countrymusik får de flesta att instinktivt rynka på näsan, något som jag tycker är synd, då det finns mycket underbart att upptäcka.
Hanks musik handlar uteslutande om livets prövningar och smärta. Han levde ett hårt liv och visste med säkerhet vad han sjöng om. Han föddes i en fattig familj i Alabama och fick en gitarr av sin mor när han var åtta. En gatumusikant i hans hemstad lärde honom spela blues och det dröjde inte länge innan Hank bildade ett band och började framträda regelbundet för en radiostation.
En ryggskada gjorde att Hank hela sitt korta liv led av värk och blev mot sina sista levnadsår beroende av smärtstillande preparat. Många av hans sånger tar upp de svårigheter han hade med sitt drickande, och till följd av det, problem i äktenskapet. Hans liv tog ett abrupt och tragiskt slut vid nyårsskiftet 1953, 29 år gammal. Han dog av en överdos i baksätet på en cadillac på väg till ett framträdande. Den sista singeln han släppte var "I'll never get out of this world alive."
När man känner sig som en skitstövel, som man kan göra ibland, så träffar den här simpla och jordnära musiken på ett speciellt vis.



Lyssna på Weary blues from waitin'.

I väntan på något nytt

Jag vet att man än inte borde känna på det här sättet, men lovet går med stormsteg mot sitt slut och visst börjar terminens start urskilja sig vid horisonten. Jag fick här om dagen mitt antagningsbesked tillsammans med en hel drös pretentiösa välkomstbrev från psykologiska institutionen. Jag har även smygstartat mitt hovmästarämbete med ett första möte inför kräftskivan med Gabbi vår 3Q. I skrivande stund väntar jag på att mitt olagligt nedladdade officepaket ska intalleras klart, så att jag kan börja spåna på ett premilinärt släppschema.
Samtidigt som det ska bli kul och spännande inför terminstarten så är det omöjligt att inte ha lite kalla fötter. Jag känner mig kluven och med huvudet sprängfyllt av frågor. Jag antar att man alltid känner sig så inför något okänt. Det får mig att tänka på början av gymnasiet då jag den första tiden kände mig väldigt malplacerad på den naturvetenskapliga linjen. Osäkerheten kring allt det nya gjorde att jag var nära på att byta till samhällsvetenskaplig linje. I efterhand så förstår jag att det endast berodde på att jag jämförde mig för mycket med mina klasskamrater och inbillade mig att de på något sätt var bättre lämpade för all den matematik och logik som vi ställdes inför. Efter en period av noggrant övervägande bestämde jag mig ändå för att kämpa vidare och låta mig drillas. Drillad blev jag och tillslut kom studietekniken till mig automatiskt. Att jag fortsatte på samma linje trots de hårda prövningarna kring starten är ett beslut som jag idag är stolt över att jag tog. Det har givit mig mycket.

Tio bananer

Under sommaren är arbetstempot på ICA mycket lugnt. Detta avspeglar sig i sommarpersonalen som gärna hittar på saker för att fördriva tiden. Dagen till ära ägnades åt att tillfredställa experimentlustan och ta död på en och annan myt. De övriga på fruktavdelningen kände inte till effekten av mentos och lightcola. Värsta tänkbara scenario finns att se här. Jag köpte två rullar mentos och en flaska cola, och bevisade för dem att det är en kombination som helst ska undvikas att ha i munnen.
Jag fick sedan höra om ett påhitt som säger att man dör av förstoppning om man proppar i sig tio bananer. Det är klart att man inte kan dö av det, säger jag och antar utmaningen. Det kan påpekas att jag hatar banan, smaken av rå banan ger mig kväljningar. Mitt uppe i bananätandet så fick jag ett telefonsamtal från min läkare som frågade om jag blir lös i magen av asacolet som jag tar. Hoppas det, tänkte jag då för en sekund. Efter att ha satt i mig den odygdiga mängden av elva bananer mådde jag sådär. Inte av förstoppning, utan snarare på grund av att jag hatar banan helt enkelt.
Kvällen slutade hur som helst väl, och helt fri från magproblem kunde jag ta mig an en afton i bowlingens tecken i goda vänners sällskap.

Mindre ensam

Nu har min kortisonkur snart pågått i en vecka och resultatet är positivt. Jag känner mig mycket kryare och har mycket mindre ont. Jag är tacksam för alla de som får mig att tänka på annat och som har förgyllt min vardag när jag inte mått bra.
Resten av tiden sitter jag med näsan mellan sidorna i Freuds Fallstudier. Det som slår mig med fallstudierna är Freuds målande beskrivningar, det känns nästan som man läser en roman i sättet han ger sina analysander liv i berättelsen. Freud är varm och mycket kännande och ser allting ur så pass många perspektiv som möjligt. De kritiker som anklagar Freud för att vara enkelspårig har antagligen aldrig själva läst Freud. Psykoanalysen innehåller i sig otaliga brister ur vetenskaplig synpunkt och är idag en i stort sett utdöd terapiform, men Freuds arv till den moderna människan lever kvar. Hur många gånger hör man inte sig själv använda termen "omedveten"?

Ett par helvetiska dagar

De senaste två veckorna har jag inte känt mig så kry. De senaste dagarna har varit ett rent helvete. Det är min mage som inte är ok - "jaha, festmage" tänkte jag och bestämde mig för att ta ett par lugna vita dagar. Efter en vecka på endast blåbärssoppa, utan några framsteg, kände jag hur närings- och vätskebrist gjorde mig allt svagare. Dessutom hade jag från och till förbannat ont i buken. Jag tar mig därför till Akademiska sjukhusets infektionsakut och får avge ett avföringsprov. Sedan blir jag ombedd av en sjuksköterska, som för mycket länge sedan tappat passionen för sitt jobb, att vänta i fyra dagar på svar.
När fyra plågsamma dagar passerat får jag inget svar, så jag tar mig till infektionsakuten igen. Där möter jag samma sköterska, och jag frågar om resultatet av proven. Hon tar en titt och svarar att det inte är något fel och ber mig barskt med blicken att sluta ta upp hennes tid. Jag förklarar att jag inte visar några alls tecken på att bli bättre. Hon verkar fortfarande skeptisk till att hänvisa mig till en läkare så jag nämner att min far har Ulcerös Colit (en sårig inflammatorisk tarmsjukdom), och frågar om det är ärftligt. Efter det tittar hon upp från sina papper och frågar om jag vill träffa en läkare. "Ja!" svarar jag. Jag betalar trehundra och får efter tre timmar träffa en infektionsläkare som tar prover och klämmer på min mage. Han upptäcker inga fel i proverna men ber för säkerhets skull en mag- och tarmspecialist att kontakta mig inom ett par dagar för att prata.
Redan morgonen efter ringer de från gastroenterologiavdelningen på Ackis och ber mig komma direkt för ett par undersökningar. Och visst visar det sig att jag har Ulcerös Colit, den rackaren har legat latent och nu plötsligt blossat upp av okänd anledning. Efter att diagnosen fastställts skriver min läkare Dr. Rorsman ut en gigantisk kortisonkur åt mig, 12 piller om dagen i åtta veckor. Min tarm lär med andra ord inte må speciellt bra.
Nu när jag har knaprat piller i tre dagar känner jag mig bättre, förhoppningsvis biter medicinen som den ska och jag slipper operera bort min tjocktarm såsom min far behövt göra. Jag vill inte tänka på vad som kunde hänt om jag väntat längre med mina besvär, eller om den snabba remiss som jag fick inte varit möjlig. Jag har hört att man kan dö om inflammationen gör hål på tarmen...kul
Något annat som jag också hoppas att jag slipper är biverkningar från medicinerna. Det står att jag bl.a. kan få led- och muskelsmärtor, andnöd, gulsot, håravfall, grön- och gråstarr, psykisk rubbning, senbristning, depression, mani och min personliga favorit: en godartad tryckökning i skallen...kul.
Det här en sjukdom jag kommer dras med hela mitt liv så det är bara att börja vänja sig. Har jag tur så dyker de så kallade skoven (perioder då sjukdomen är aktiv) inte upp så frekvent, det kan till och med ta flera år mellan varje utbrott.
Avslutningsvis: varför måste sjukdomen ha ett så motbjudande namn som knappt går att uttala? Varför Ulcerös Colit (=sargad tarm) när det finns mer fräcka alternativ, t.ex. den liknande sjukdomen Morbus Crohn, som mer låter som ett namn på en superskurk.

Festivalrapport

Då var man hemma efter den första och förhoppningsvis inte den sista Arvikavistelsen. Vädret var perfekt (bortsett från en regnskur under sista festivaldagen) och jag har lärt känna mycket nytt skoj folk. Det var bara att tacka och ta emot att man slapp ett roskildeinferno. Arvika är en relativt liten festival som tidigare har nischat sig som en synthfestival, men som nu har en mer blandad scen för att överleva. Den gamla synthstämpeln märktes på den stora andelen synthare och gothare som befolkade festivalen. Inget ont mot dem, men jag förstår inte hur man orkar kränga på sig varma och obekväma lackkläder, tio ton smink och platåskor varje morgon.
Jag och Jacob som anlände på den första festivaldagen inhyste oss själva på den lilla campingen på en liten plätt och bildade camp tillsammans med David Granath och hans syster Anna. Vi trängde ihop våra tält i hopp om att folk skulle få för sig att gå runt tälten i stället för mellan dem. Något som självklart inte fungerar. Redan första kvällen ramlar ett gruvfyllo över Annas tält. Han hade tydligen, enligt våra tältgrannar, svept en halv flaska vodka och däckat. Därefter hade han direkt när han vaknat svept en halv flaska till och däckat. När han sen tredje gången gillt varit på flaskan somnade han en stund bland kissbuskarna, då tyckte vi att det kunde vara snällt för hans egen skull att kalla på en ordningsvakt. Ordningsvakten, som tydligen inte var på humör att ta hand om mer överförfriskade, sa något i stil med "närrå, han står ju upp. Det där blir bra ska ni se". Men efter att han låg på Annas tält fick hans festival ett abrupt slut och han skickades i fyllecell.
Till skillnad från Hultsfred så har man Arvika centrum på gångavstånd från festivalområdet. Där man kan få en välgörande flykt från campingmisären: billig mat, vattentoaletter, butiker och systembolag. Det var väldigt tacksamt att till frukost gå till mcdonalds, och efter ett skrovmål ta en tupplur på en gräsmatta för att ladda inför kvällens upptåg. Man får inte många timmars sömn i ett trångt tält till hälften fyllt av prylar liggandes med benen i en mycket obehaglig ställning, ett tält som dessutom blir bastuvarm efter några timmars morgonsol. Vårt 99-kronorstält från ÖB lämnades för övrigt kvar. Tältet skars sönder med kniv och stampades ceremoniellt på.
Eftersom jag och Iza enligt ett kravallstaketsföretag var vip-gäster, så hade vi fått speciella armband som gav oss tillgång till ett backstagepartyområde. Där fick vi under hela festivalen dricka hur mycket välkylda kilkenny, staropramen och alkoläsk vi kände för. Allt det för att företaget tror sig ha smålands nation som en potentiell köpare av deras produkter, och att jag skulle vara i en position att ta ett sånt beslut. Sista kvällen fick vi även en god middag serverad och jag kunde se på stora scenens Pain-spelning från ett vip-torn med infravärme och gratis öl, medan regnet öste ner på publiken.
Och musiken då? In Flames spelning var som väntat en riktigt explosiv show. Detta blev min åttonde gång och Arvikaspelningen måste jag räkna till en av de bästa IF-ögonblicken jag sett. Detta var ett taggat In Flames enda sverigespelning i sommar, så de ville nog spä på lite extra med mäktig pyroteknik. Sångaren Anders är så rolig i sitt mellansnack. Han tycker om att påpeka vilken mjukis han är och vilket förakt han har för hårdrockens alfahanar. Mjukismetall när det är som bäst helt enkelt. Jag stod nästan längst fram hela konserten och det var folk omkring mig som svimmade. Jag hörde även om en som hade krossat sina revben mot scenstaketet och fått tillbringa resten av kvällen i sjuktältet, men som hade tyckt att det var klart värt det för att få komma så nära In Flames. haha vilket ägg.
Andra höjdpunkter var Lillasyster som hade ett enormt publikstöd och en alldeles för liten scen. Svenska Akademien bjöd på härligt tunggung. Första och absolut inte sista gången jag ser dem. Dragplåsterna Infected Mushroom och Scissor Sisters var kul att se.

Redo

Jack Daniels-depåerna är påfyllda, festivalskivorna är brända och brassestolen är fastgaffad på ryggsäcken. Imorgon bär det av med 07-tåget till Stockholm och vidare till Arvika. Jag känner mig väl förberedd och laddad, om man bortser från faktumet att jag aldrig har satt upp ett tält förrut. Lär bli ett äventyr i regnet.
Rock on. jä!

Arvika

I skrivande stund har jag många saker att glädjas över, en av dem är att jag ska till Arvika nästa vecka. Jag har fått med mig Johan och har hört rykten om att ett gäng från smålands även tänkt åka. Som om det inte var nog med det. Jag har även fått en backstagebiljett från vår kära 2Q Kristina! Jag lär ju försöka få lite quality time med In Flames om den chansen dyker upp. Smålands nation hade fått två biljetter i utbyte mot att vi köpt kravallstaket av nåt företag, och i dealen ingick även att den som får biljetten går på en föreläsning om kravallstaket. Ska bli intressant att se hur kul man egentligen kan göra en sån föreläsning.

Egen Pho

Jag spinner vidare lite till på pho-temat. Jag och en vän försökte oss på att laga vår egen pho i min studentkorridor. Jag inhandlade allt nödvändigt i uppsalas enda asienbutik (inte mycket till china town). Eftersom vi den dagen inte kände för att stå och koka oxben i ett dygn, så försökte vi oss på att göra buljongen med en thailändsk "instant pho-paste" på burk. Låt mig säga att resultatet inte blev imponerande. Hela burken med pho-pasta gick åt och smaken var inte ens nära den genuina. Det krävs helt enkelt att man lägger ner lite själ för att få den perfekta buljongen.

Pho in Paris

http://www.hewnandhammered.com/pho/2007/06/paris-pho-song-.html

Haha!

Paris

Min vecka i Paris levde upp till förväntningarna. Mycket god mat, shopping och härligt folk. Det som är så bra med att jag redan varit i Paris ett par gånger är man slipper känna sig tvungen att stå och trängas bland alla turistattraktioner. Nu kan man istället njuta av sånt man egentligen vill göra. Det blev inte sämre av att man umgicks med personer som bott i Paris ett bra tag och har metrosystemet i ryggmärgen.
Vi hade äran att få bo hos Robin, en stockholmare som Jacob lärt känna under sin studietid i Paris. Lägenheten, som även beboddes av Robins barndomsvän Hampus och colombianen Camillo, låg tio minuters gång från gay/jude-kvarteren i Marais.
Självklart blev det kopiösa mängder pho-soppa som konsumerades under vår vistelse. Ägaren till favoritrestaurangen började till slut känna igen oss, och han såg väldigt underligt på oss då vi bad honom ta foton när vi åt. Bilderna har jag nämligen tänkt skicka in till den eminenta bloggen om pho.





Vi tog oss även tid att strosa runt en eftermiddag bland den moderna konsten på George Pompidou. Där införskaffade jag för övrigt ännu en klimtposter som fått ersätta ett par Bob-planscher.

To the people of Amway

I address to the person who commented on my previous post. The person who found my critisism against Amway, translated it to english and on the behalf of Amway defended the company - I still disagree with you.
The activity which you run is still multi-level marketing and I curse the whole method, and I will not see a friend of mine get lured in to this shady business.
Amway is not according to the american Federal Trade Commission (and also the swedish lotteriinspektionen) qualified as a pyramid scheme therefore legal, but Amway has tremendously exaggerated the amount of profit, earnings or sales its distributors are likely to achieve. The inquiry also shows that most of the products sold by Amway are used by the distributors themselves for personal consumption rather than to customers who aren't enrolled in Amway.
The whole idea is that the "independant business owner" (the distributor) helps others to become IBOs and to get them to buy the products from Amway instead of other companies. According to the researcher John M. Taylor's calculations 99,9% of the people enrolled in Amway actually looses money.
The so called "motivational organizations", run by people in connection with the Amway business, are in accordance with the BITE-model meeting the criterion of cult-like activity.
That's Amway, and I wouldn't call that "normal business".

All the best

Pyramidspel

Häromdagen blev jag nästan lurad att bli medlem i ett sånt här pyramidspelsföretag. Eller pyramidspel var det inte, snarare pyramidförsäljning, en lurigare variant som inte går att sätta dit eftersom det är juridiskt vattentätt. Företaget heter Amway, kort för the american way, och är ett globalt företag som går ut på att försäljare värvas och får i uppdrag både att själva sälja företagets produkter samtidigt som de också värvar nya försäljare. Det leder till att rekryteringen blir det centrala medan den faktiska försäljningen hamnar i skymundan. Jag blev lockad av en vän till ett föreläsningstillfälle under namnet "en ny ekonomisk teori". Där fick jag tillsammans med en handfull andra personer höra om denna fantastiska möjlighet som alla ännu inte hade upptäckt. Man använde ett mycket värdeladdat språk såsom "cashflow", "familjen på network 21" och hur man blir en "IBO" (independant business owner) som tjänar pengar på sin egen konsumtion. Det upprepades hur en vinnare tänker, och förlorarna var de som arbetade och slet för sin knappa inkomst. Det är otroligt så okritisk man blir när man sitter där och lyssnar på de nästan frikyrkligt trevliga föreläsarna. De visste precis vad de skulle säga och vilka knappar de skulle trycka på. De var väldigt övertalande när de beskrev sina produkter som de påstod vara krav- och fairtrademärkta. Jag kontaktade rättvisemärkt AB som sa att varken svenska eller amerikanska amway var licenstagare hos dem, inte heller kunde de hitta eventuell försäljning av sådana produkter på hemsidorna.
Jag hittade även det här avslöjande reportaget, där en en person med gömd kamera infiltrerar företagets "motivationsmöten". Janne Josefsson hade inte kunnat göra det bättre.
Amway, även kallad Quixtar, har funnits i Sverige sedan 1999 och är därmed fortfarande ungt. I USA grundades företaget på 70-talet, anledningen till att den har överlevt är just att den expanderat globalt. Andra liknande företag är Nature`s Own, ACN Telecom och Herbalife. Jag passar på att utföra en varning till alla som läser detta. Var alltid kritiska och kolla upp information om företaget från andra håll än företaget självt! Det kan hända vem som helst som av någon anledning inte ifrågasätter. Jag borde jobba på att dra ut min vän som sugits in i Amway. Det är inte det lättaste att berätta för någon som är redan är inne i sekten.

Ständigt denna Pho

Jag impulsköpte mig en laptop igår. Min gamla koloss dög knappt till att kolla mejlen på, man kunde inte köra messenger på den, spara filer eller köra mediaprogram. Det var på tiden kan man säga. Jag ansåg att mitt sparkonto klarar det nu när jag inte åker till Roskilde. Biljetterna är som känt slut för länge sedan, och inte ens i England kunde man få tag i några. Jag ska inte gräma mig över det, jag kan ju alltid åka på andra festivaler, Arvika kanske?
På fredag bär det hur som helst av till Paris för att hälsa på en vän som bor och jobbar där nere. Då blir det pho-soppa från asiatkvarteren och falafel från judekvarteren för hela slanten. Pho-soppa är min största passion, den som har haft lyckan att smaka en riktig pho förstår mig. En gång ringde jag runt till vietnamesiska restauranger i Stockholm och frågade efter pho, och om hur de tillagade den. Av de jag har testat i Stockholm blev jag grymt besviken när de inte alls var som phon i Paris. Jag upptäckte nyss den här bloggen om pho, och min mage börjar låta som en suktande hund. Jag köpte 50 st Nem-vårrullar och tillhörande vinägersås för 50 spänn idag på Uppsalas enda asiatshop. Det är väl dags att hugga in på dem nu känner jag.

Pubjobbarsexan

Igår var det pubjobbarsexa, terminens höjdpunkt kan man säga. Det är då som ölförrådet ska tömmas på öl och cider och alla som har jobbat minst tre gånger i puben är välkomna att delta i denna orgie.
Vi i klubbverket ordnade mat, upplägg och lekar. Biblioteket hade vi förvandlat till ett dansgolv komplett med spotlights, rökmaskin och två(!) stroboskop.
Överflödet på öl kombinerat med alla snapsbjud resulterar i att folk dansar på bardiskarna och halsar direkt från öltapparna. Mycket sånt blev det också, plus en del oanständiga förslag och andra depraverade händelser. Men som man brukar säga: "What happens on the pubjobbarsexa stays at the pubjobbarsexa".
Vi blev ordentligt avtackade av vår 3Q Mari som hade gjort en dvd till vår ära. Vi tackade därefter kuratelet, kökmästaren och hovmästarinnan som alla fick presenter inhandlade på Lustgården. Piskor, löspenisar och en sån där munsele med boll som den dominerade ska ha på sig i vissa vuxenlekar.
När det var dags att gå hem fick jag en överraskning när jag öppnade min dörr. Där låg nämligen bäng-Johan utslagen i min fotölj, bäng-Jacob i min säng och Carl Waite på mitt toagolv. Är det fest så är det.
Det var inte speciellt kul att vakna i morse, särskilt med tanke på att jag skulle jobba på ICA. Bättre det iaf än att behöva städa upp på nationen efter oss ölfulla ungdomar. Stackars medklubbverkare.

Vilken morgon

Jag vaknade väldigt purken idag. Det hela var en kombination av det mulna vädret, dålig sömn och gårdagens besked om att ställa in kräftskivespelningen. Arbetsgruppen kring kräftskivan hade nämligen krismöte igår då vi fått reda på att V-dala planerar på att boka slagsmålsklubben på samma datum som vi skulle ha vår spelning. Det blir en alldeles för stor risk för oss att ta, och vi blir därmed tvingade att ställa in. Om vi hittar ett nytt datum för spelningen väntar att se. Det hela ser i nuläget rätt surt ut, med tanke på att Norrlands och Velvet har spelningar på samma datum som vi har våra gasker, och vi kan omöjligen konkurrera med dem. Förhoppningsvis finner vi en lösning och kommer kunna hålla en spelning senare under höstterminen. Det vore oerhört tråkigt att behöva ställa in helt efter allt arbete, och särskilt nu när vi har fått en så god respons och engagemang från nationen.

Droppen var ändå när jag under mina sidor på studera.nu läser att handläggarna på vhs inte godtagit mina arbetsintyg, då de anser att omfattningen av arbete fattas i intygen. Efter att vrålat obscena saker och ilsket slängt näven i skrivbordet ett par gånger beger jag mig på stört till nationen för att föra ett surmulet telefonsamtal med en av handläggarna på vhs. Lyckligtvis löser sig problemet och jag får tillslut min arbetslivserfarenhet godkänd.
Nu tänkte jag sätta korianderfrön som jag fått av Joppe. Förhoppningvis blir jag på bättre humör på köpet.

Nya tider

Då var sluttentan i tyska skriven och det kändes bra, trots att jag jobbade i hyttan igår. Jag menar, finns det ett bättre sätt att lära sig tyska än att stå och befalla pubjoner i sann küchenführer-manér? Sen att jag pölade till 04:30 är en annan sak.
Jag känner mig grymt preppad inför nästa termin, det sista tjänstgöringsintyget skickade jag in till vhs igår. Förhoppningvis släpper de in mig på psykologprogrammet i år, men man vet aldrig med dessa lömska intygskontrollanter i Strömsund. De har ju jävlats förrut och tvekar säkert inte för att göra det igen.
Mötet med konsertgruppen igår kändes mycket positivt. Förmodligen skriver vi kontrakt med Suburban Kids with Biblical Names och Napoleon på måndag, och rivstartar vår PR-kampanj redan nästa vecka.

För övrigt har jag skaffat nytt pass, nu med efternamnet Bärlin. Jag har även skaffat nya strängar till min trötta gura, det kommer att klinga så vackert om den.
Nu ska jag hem till mina föräldrar en stund för att dels snylta av deras lunch och dels leka med mina brorsdöttrar som är på besök för mors dag imorgon.

Min gårdag

Min, Mattias och Andrés förslag om ett konsertarrangemang på kräftskivan nästa termin mottogs med inget annat än positiva reaktioner från nationsstyrelsen när vi igår presenterade våra ideer. Det beslutades att det framöver blir en fråga för kuratelet att besluta om, saken är med andra ord biff.
Jag hade tänkt att fira genom att utnyttja mina biocheckar som jag vann för ett halvår sen från nån internettävling. Jag och en vän ville se the Queen, men den hade tydligen slutat gå. Efter mycket om och men hamnar vi i en helt tom biosalong och ser på Mr.Beans semester. Jag är vanligtvis svag för Mr.Bean och tyckte första långfilmen var rätt skoj, men den här var inte mycket att hurra för. Filmen var iaf gratis och den var inte speciellt lång heller.
På väg upp på stormen träffar jag några korridorare och annat löst folk som ska på brygganpremiären. Varför inte tänkte jag och hängde på. Kön till Snerikes hade påbörjats redan klockan fyra, men vi slapp trängas och kunde glida in direkt med våra kk-kort.
Jag passade på att smaka mina nordkoreanska cigaretter som jag fått av en vän igår kväll. Han, låt oss kalla honom Pundarerik, hade nämligen varit på en veckas semester med sina närmaste släktingar och en delegation kommunister i Nordkorea. Varför ta mor och far till kanarieöarna när det finns mer spännande alternativ?
De slussades runt med ett par övervakande reseledare till olika fabriker och museer, där man fick beskåda montrar med föremål som Kim il Sung hade vidrört. Det fanns till och med ett museum som handlade om Kim Jong Ils filmintresse, alltså inte om film eller filmer som Kim diggade, utan OM den store ledarens intresse för film. Han fick se gränsstationen mellan syd och nord, Kim il Sungs födelseby och så kallade mass games. Erik var rätt trött på guidernas ständiga upprepande av de långa jargongerna om den evige ledaren i varenda mening, och började må illa efter ett par dagar. På ett konstmuseum full av Juchekonst och militärpropaganda frågade han om nordkoreaner uppskattade abstrakt konst, svaret blev nej. Erik tyckte stämningen bitvis var väldigt tryckt och ganska obehaglig.
Guiderna hade en uppfattning om att relationerna med Sverige var rätt goda, med tanke på att Göran Persson som första västledare besökte nordkorea när han var ordförande för EU. Det fanns många bilder på Göran i ett av museumen. Erik fick ett erbjudande att föreläsa i två månader om svenska arkeologiska fynd på Kim Jong Ils universitet, rätt ovanlig punkt att ha på CV:t minsann.


Tjockis-Kim

Häromdagen var jag med om något underligt på ICA. Det började som en vanlig tråkig arbetsdag. Jag står vid apelsinerna och rotar efter en guldring som en gubbe tappat från sitt finger. Jag hittar tillslut hans dyrbara släktklenod och förbereder att smita på kaffepaus då nästa gubbe vill ha hjälp. Han vill ha HP-sås och gelatin. Efter att ha irrat omkring ett tag (jag är ensam på golvet då alla sitter i personalmöte) konstaterar jag att HP-såsen och gelatinet är slut på hyllorna och går med bestämda steg mot lagret. Väl i lagret inser jag att det är omöjligt att hitta om man inte från början vet var saker och ting ligger. Jag bestämmer mig då för att gå och störa en sekund i mötet, och håll i hatten, för nu möts jag av nåt oväntat. När jag stiger in i personalrummet så står stort sett hela personalen på Luthagens Livs i en ring gråtandes och kramar om varandra. Jag hör ord som "jag beklagar" yttras mellan snyftningarna. Jag tar för givet att det är någon som har dött och känner mig plötsligt väldigt malplacerad, man känner ju inte direkt för att droppa frågan om var HP-såsen ligger någonstans. Mötet har just tagit slut och folk börjar ta sig tillbaka till sina avdelningar, och jag börjar långsamt backa därifrån och känner mig oerhört förvirrad. Jag frågar senare vad tumultet gällde och det visade sig att två av våra tre personalchefer har varit i konflikt med ledningen och avgått. Ingen vet riktigt hela historien bakom än. Stämningen bland personalen var väldigt upprymd hela kvällen, cheferna som gått var tydligen väldigt uppskattade.

Kmkbalen

Fracken satt bra, tack för det Iza. God underhållning och många mellangroggar blev det. Grus i fickorna och gräs i håret. Jag har inget att klaga på. När natten inte var lika ung längre var det dags för pöl tyckte jag. Jag hade ett bihang av göteborgare efter mig och ingen tycktes vilja ansvara för dem, så jag vägrades att komma in. Jag ansåg att det enda rätta var att klättra in genom pubfönstret och själv öppna för göteborgarna. Efter att ha druckit ett par öl och snackat en del skit var klockan runt fem då jag bestämde mig för att laga phai-thai åt de sista tappra krigarna på pölen. Sällan har en phai-thai och en öl smakat så gott.

Bakfyllefotboll

När jag vaknade imorse var det dags att dra på sig sportkläderna för den traditionella kmkfotbollen, den enda aktiviteten vi har med övriga klubbverk i nyktert tillstånd. Jag kände mig först taggad och for upp på benen, men hurtigheten byttes snart ut mot en obehaglig känsla av att hela min kropp gått ut i strejk. Bröderna Brink hade nämligen inflyttningsfest igår. I samlad trupp tågade vi till Diöshallens gräsmattor.
Först ut mötte vi Göteborgs klubbverk som vi vann mot. Sedan mötte vi Värmland där resultatet blev lika. När det var dags att möta Snerikes blev det lite David och Goliat över det hela. Snerikes hade nämligen Roy och Ash på sin sida, de två brittiska nationskändisarna som är strandsatta här i Sverige och driver en trädbeskärningsfirma. John, Marcus och André, som var de enda som kunde spela fotboll på riktigt i vårt lag, var utmattade. Vi satsade därför på psykologisk taktik och hade endast tjejer på plan i hopp om att våra motståndare inte skulle våga spela lika aggressivt.
Vi hade publiken på vår sida, det regnade mer eller mindre personliga förolämpningar från Uplands hejarklack som var utklädda till allt från Link till liemannen. En av upplänningarna var för övrigt antingen utklädd eller bara väldigt lik Lemmy Kilmister.
Efter att ha förlorat med 6-0, varav ett självmål, kunde vi känna oss nöjda med en stor moralisk seger då vi knep bronsplatsen efter att Upland gjort en walkover.

Skräckpölen

Man har tidigare endast föreställt sig fasan att stå öga mot öga med kleptotanten (se tidigare inlägg). På pölen i fredags hände det. Klockan var runt halv fyra och det hade varit uthyrning den kvällen. Uthyrningspersonalen låste upp glasdörren till qx (aka kleptodörren) och vi som satt kvar och pölade glömde låsa efter dem. Hon dyker tillslut upp, och när vi ser henne vandra från gaskdörrarna i riktning mot kleptodörren kommer jag på att ingen har låst. Jag kastar mig upp ur fotöljen och kommer samtidigt som henne fram till dörren. Jag sätter demonstrativt upp handen på handtaget och möter hennes blick. Hon ser på mig i en sekund med en blandning av förvåning och besvikelse och säger sedan med ett hemskt grin "hej", varvid jag svarar "haj haj". Sedan går hon vidare och jag sätter mig skärrad i sofforna igen.

Terminens slut

Kmkbalen närmar sig. Jag har fått låna Izas frack, men jag behöver hitta bröst- och manchettknappar. Något annat som närmar sig är sluttentan i tyska. Fy fan vad jag är trött på språkstudier. Aldrig mer säger jag er.
Jag borde pallra mig ner i hyttan och försöka hitta folk som vill jobba i puben nästa vecka. Det är tyvärr dåligt med folk som självmant skriver upp sig i pubjobbarkalendern, så man är tvungen att ligga på som en ettrig terrier.
Det är kul att alla från klv-vt07 fortsätter vara aktiva inom nationen, då tappar man inte all kontakt hoppas jag.
De tappra krigarna Marcus och Johan fortsätter ännu en termin som klubbverkare - helt otroligt.
Amalia och Emilia blir fredagslyxare, Emilia blir även ledamot i biblioteksnämnden tillsammans med Klas..
André kickar tillsammans med mig igång livebandsprojektet på Smålands vilket jag hoppas går som vi tänkt oss, så att vi äntligen kan begrava spåren efter Klubb Dacke en gång för alla.
John blir kulturförman och Pernilla blir redaktör för Rasken. Till allas sorg försvinner Lotta från stan, men kommer förhoppningsvis frekvent att hälsa på i Uppsala.

Namnbyte

Igår bytte jag efternamn på pölen, så nu får Morgan hitta på något annat att än "Sarrrkkinen" att snäsa åt mig. Jag byter till Bärlin som är min mors efternamn. Alltså kommer jag heta Tom Bärlin framöver, inte Tom Sarkkinen. Det är bara att börja vänja sig. Nu kommer jag aldrig mer associeras med Finland och allt som hör till. Dessutom blir mitt efternamn en smula mer exotiskt med prickarna och allt, som typ Häagen Dazs eller Motörhead.

Efter att ha stirrat alldeles för länge på alla mina Dylanprylar i rummet, så har jag äntligen tagit mig i kragen och påbörjat projektet "tona ner stalkertouchen". Snart är mina Bobaffischer utbytta. Jag har skaffat Klimts "Kyssen" som ska få pryda min vägg. Klimt är så egen, och jag älskar hans motivval av sensuella rödhåriga kvinnor.
Jag har även skaffat mig lite grönt till rummet, välskötta krukor med basilika och koriander som till och med skulle göra min glade botanikgranne Joppe tårögd.