Dylankonserten

Det här var min tredje gång. Jag hade egentligen inte tänkt att gå på Dylan igen. En mycket god vän till mig som pluggar nere i Lund ville väldigt gärna ha sett honom innan han är död. Självklart ställer man upp, om inte annars så får man ju kvalitetstid med en kompis som man träffar mindre än man borde.
Vi hade biljetter till de billigaste sektionerna av Globen, med kikarna i högsta hugg förstås. Dylan kliver på scenen strax efter att läktarna blivit fullsatta. Han är sedvanligt klädd i sin härliga vita countryblåsa, som jag antar är mycket ballt och retro runt amerikas bibelbälte.
När Bob och hans extremt tajta (men ack så anonyma) band är inne på den andra låten, som är "don't think twice", blir jag mycket förvånad. Han kör faktiskt låten med orginalmelodi, och han sjunger bra. Gubben kan ändå, tänker jag. De nummer som står ut mest är de lugna trallvänliga låtarna från det senaste albumet, det är ju dem som faktiskt är anpassade till hans kraxiga whiskeyröst.
Stockholmsspelningarna är de första på hans Europaturne, och det märks att det är krut i honom och att han tycker det är roligt. En annan kul grej med Dylan är att han inte säger något till publiken. Den här gången sa han inte ens tack, utan ställde upp sig på rad med bandet och bockade. Jag älskar att han är så loj. Finns det nåt mer rock n' roll än att skita i såna trivila saker som att prata med sin publik? Är man världslegend i sin livstid så är man, därmed basta!
Fansen har gjort det till en grej att lämna sina stolar och springa fram till scenen så fort Dylan spelar "like a rolling stone". Det här gången var inget undantag, och publiken var mån om att ge honom en fin start på turnen.
Sammanfattningsvis är jag positivt överraskad, mitt hopp har tänts om att Dylan är påväg att hitta hem igen. Ge honom ett år till eller två, så kanske en ny storhetstid är ett faktum. Om han inte dör på vägen förstås.

The great Bob

Dylan spelar i Globen ikväll. Självklart ska jag dit. Förväntningarna hålls nere då jag vet att han gör alla besviken när han står på scen. UNT skrev däremot att han var laddad på Debaserspelningen, och till och med spelade gitarr!
De som känner mig vet vilket Dylanfreak jag är, och de som känner mig ännu bättre vet att jag spyr på hans turnéspelningar.
Mer om Bob senare.


Kungar

Husfest och min 21-årsdag

Nationshuset fyller 50 år och detta firas med pompa och ståt. Den stora festen var i lördags, med jubileumslandskap, sittande sexa, storbandsjazz och ett enormt firande i 50-talstappning. Folk såg ut som James Dean och Marilyn Monroe. Storbandet Indus och Lagerberg bjöd på skön swing med Johan Berglund i spetsen som var skrämmande lik Paul Anka.
Vi klubbverkare skötte oss bra, trots vetskapen om att vi serverade ämbetsmän som varit aktiva på 50-talet och framåt. Deras blickar dömde oss i varenda rörelse fram till de var för fulla för att upptäcka våra fadäser.
På den sittande sexan var stämningen mer lössläppt och den 24:e mars gick över till den 25:e, vilket råkar vara min födelsedag. Jag blev sjungd för av de 110 sittande. (Kanske skulle jag ha ställt mig upp istället för gästerna, så att folk visste vart de skulle vända huvudet när de sjöng. Vad vet jag.)

När klockan slog 05:00 var allt slit över för hovmästarinnan, köksmästaren och oss klubbverkare, då började äntligen sexan. Jag fick en present också. En bok om Olsen-tvillingarna, som även de är födda -86 har jag fått reda på. Jag slog upp en sida där de två beskriver deras nära relation till varandra:
"Ashley vet saker om mig, till exempel om jag tycker något är jobbigt - eller att en kille är snygg" - Mary-Kate
"Vi anar vad den andra känner, men vi kan inte läsa varandras tankar eller något sådant" - Ashley
Behöver jag säga mer? Resten talar nog för sig självt.
Kökmästaren tyckte att det var en jättebra ide att gipsa min arm så att folk kunde skriva grattis, hej eller bajs på mig. Gipsad blev jag hur som helst, och jag skulle inte ha gått med på det om jag visste vilket helvete det var att få bort det sen. Efter att ha hållit igång fram till 15:00 sov jag en stund, och begav mig sedan hem till mina ömma föräldrar som bjöd på födelsedagssoppa.

Celeber bordsgranne

Idag hade jag bråttom från jobbet. Jag stod i ytterkläderna beredd att med kortet stämpla ut mig prick 19:00, för att sedan skynda iväg till Norrlands nation där utrikespolitiska föreningen hade anordnat en föreläsning. Föreläsaren var ingen mindre än vår utrikesminister Carl Bildt. Han var där för att tala om EU:s historia och framtid, och Sveriges roll i EU. Det var en positiv, medryckande och skojfrisk Carl Bildt som stod på scenen. Det som slog mig när jag lyssnade på honom (jag såg honom inte då jag kom för sent, och fick stå utanför föreläsningssalen), var att han gav ett intryck av mognad. Han är närmare sextio så jag menar inte nån åldersrelaterad mognad, utan snarare en nedtoning av hans stela aristokratiska sida. Hans pinsamma försök till att vara folklig har man sett otaliga gånger, från inte minst 100-höjdareklipp. Carl Bildt är utan tvekan den roligaste personen i svensk politik. Jag skulle tycka att det var otroligt trist om han var tvungen att avgå trots de skandaler han har gjort sig skyldig till. Inte för att jag tycker att han ska ta över Reinfeldts jobb. Av att döma från ämbetsperioden 91-94 så tycker jag Bildt passar bättre i den nuvarande positionen än med statsministerpost.
Efter föreläsningen bar det av till Snerikes där diskussionen skulle fortsätta. Två långbord var uppdukade. Jag kan inte förneka att det kändes väldigt underligt att sitta på en fem meters avstånd från Carl Bildt medan han åt sin hamburgertallrik och sippade på sin stor stark. Han såg ut att ha trevligt när han satt och konverserade med sina bordsgrannar, jag tror även hans fru italienskan satt vid honom. Bildts egna ord om visiten hittar du här. Runt tiotiden nån gång tackade han för sig och gled vidare. Folkligt eller vad?


"Jag tycker om knark, men jag vill inte att DU ska hålla på med det" - Calle

Jag undrar förresten vem den där irriterande Tornedalsfinnen är, som dyker upp på alla UF-föreläsningar och ställer svamliga frågor om ökat nordiskt samarbete. Skum.

Helgfika

I morse tentade jag i tyska, det gick bra. Min klubbverkarkollega Johan ringde mig kl. 07:00 och berättar med en mer uppriven stämma än vanligt att han sovit på nationen över natten då han inte orkat ta sig hem. Efter att ha hälsat på lördagsfikavärdarna som skriver in sig samtidigt som vi beger oss, låter jag honom sova vidare hemma hos mig och ger honom några glas fun-light. Sukralos föll honom tydligen inte i smaken. Efter att ha sovit och spytt ett tag, så får han ett plötsligt infall av kramp i låret och välter ofrivilligt undan mitt lilla matbord.
Han ursäktar sig upprepade gånger över att han våldgästat mig, spytt i min toa och gått bärsärk på mina möbler. Jag som tycker hela situationen är absurt kul påminner om att det var jag som bjöd in honom och uppmanar honom att sova lite till medan jag lyssnar på Göran Perssons avskedstal. Göran försökte skrämmas med att prata om högerspöket och skällde därmed lite extra på centerpartiet.

Jag och Johan tar oss sedan ut för att stödja Smålands fikaverksamhet. Att det inte uppstår folkstorm under nationernas helgfikan har jag svårt att förstå, med tanke på att priserna ligger på mindre än hälften än hos riktiga cafeer. Medan jag funderade på det, verkade Johan väldigt upptagen med hålla sina krampattacker i schack för att slippa gå apa på de stackars fikavärdarna.

Sultanens Show

Jag vill passa på att tipsa om programmet sultanens show på torsdagar kl. 15:30-16:00, studentradion 98.9. Den sublime allkonstnären Morgan Lengbrandt håller låda för oss lyckliga studenter.

Kårobligatoriet

Det ska bli intressant att höra resultatet från utbildningsdepartementets utredning. Vad händer när obligatoriet faller? Än så länge är allting spekulationer; traditionalisterna varnar för nationernas död, medan de borgerliga och de gröna rent principiellt håller frihetens fana högt. Skatteverket viftar med uppgifter från 2004 om att nationshusen skulle räknas till specialbyggnader, och därmed slippa betala fastighetskatt. Summan av kardemumman är att ingen vet i nuläget vad som kommer att ske.
Vad gäller kåren så finns det inget negativt med att de själva får ragga sina medlemmar som de sedan fullt ut kan företräda. Det är fullständigt befängt att ha föreningstvång för studenter.
Den nya utmaning som nationerna ställs inför tror jag är nyttig. Den kommer tvinga oss att utnyttja våra resurser och lokaler, stimulera till nytänkande och ständigt locka nya engagerade medlemmar. Varför ska vi till exempel sitta på fastigheter som inte används till fullo? Lokalerna kan i större utsträckning hyras ut till icke-studentikosa sammanhang såsom företagsfester.
Nationernas fortlevnad har alltid, och kommer alltid att bestå av frivilligt arbete. Det är den fria viljan att engagera sig som är kärnan i hela verksamheten. För att citera vår 1Q Karin:
"Bara det faktumet att en person nästan gratis står och skrubbar en toalett klockan fyra på morgonen måste ju betyda något!".
Antalet medlemmar kommer med största säkerhet att sjunka, och nationens intäkter att minska, men så länge det finns eldsjälar med nya ideer så överlever nationerna alla prövningar.
Vad gäller Smålands, och andra mindre nationer, kan läget kännas tungt i skuggan av de större nationerna. Om det mot all förmodan skulle krisa sig rejält, kanske Smålands i framtiden behöver slå ihop sig med grannen Göteborgs. Ungefär som Södermanlands- och Närkes nation en gång i tiden gjorde. Personligen skulle jag inte ha något emot den lösningen. Då är frågan- ska vi heta Småland-Gbgs nation, eller Gbg-Smålands nation?


T-E, och Sofie från Gbg:s klv-vt07, på sexan efter de två nationernas gemensamma Reccegask

M.O.D

Jag startade tillsammans med två andra klasskamrater ett band som projektarbete i sista året av gymnasiet(2005). Vi kallade oss Missionaries of Death och spelade in covers av CCR, Dylan, Doors och en riktigt kass ragtime-dänga. Vi hade en stentuff image och egna bandnamn, mitt var Manfred Bloodthirst. Om bandet någonsin gör en comeback väntar att se.
Resultatet av demon blev väl sådär, fotorna (som inte är tagna av oss) till fram- och baksidan blev tusen gånger bättre än summan av vårt projektarbete. Vi fick hur som helst våra MVG:n, och covern av riders on the storm blev väl lite av demons flaggskepp. Lyssna på den här. Själv bidrar jag med gitarr, didgeridoo och visksång. Jag vill passa på att upprätta en varning för obscena psykadeliska utsvävningar.

Vårkänslor

Äntligen börjar trädens knoppar svälla och svenskar börjar bete sig som folk igen, våren är kommen! Frågan är hur länge det håller i sig. Jag fick det första vårtecknet för två dagar sedan då jag blev förkyld, jag blir nämligen alltid snuvig de första dagarna på våren.
Snart är det påsk också! Det är bestämt att mina brorsdöttrar kommer på besök, då får jag antagligen äran att gå påskkärring med dem i mitt föräldrakvarter. Jag får även lansera uppföljaren till den populära drinken skittomte(mörk rom och julmust) som var kvällens drink i hyttan fram till det att julmusten tog slut, under påsken blir det förstås samma koncept fast med påskmust. Drinken sålde bra trots att den smakade apa. Flera personer frågade "den här skittomte, är den verkligen god?", och jag svarade "nej", men det slutar alltid upp med att de vill ha den i alla fall.

Inför vårterminen kommer jag att ha många val att grubbla över. Jag tänker söka in till psykologprogrammet, ställa upp i hovmästarvalet på nästa landskap, och även försöka dra igång ett musikprojekt på smålands. På det kommer antagligen Cuf att kräva ett större engagemang från min sida. ICA-jobbet ryker, att vara ICA-slav prioteras lågt. Om något mer måste bort får jag ångest. Det är hårt att leva =)

Nackspärr

Dagen till ära vaknade jag upp med nackspärr, det har jag inte råkat ut för sen jag vet inte när. Efter en skål fil beger jag mig till körskolan. Självklart var det dags för backningsövningar tyckte min körskolelärare. Min nacke sa nej, han sa jo. Hade det inte varit för att min lärare är en mycket respektingivande man med helskägg och skräckfilmsögon, hade jag säkert tvärvägrat.
Mitt jobb på Luthagens Livs fruktavdelning gick bra trots handikappet. Det är möjligt att de klagande luthagentanterna blev ännu mer irriterade då jag väldigt långsamt vände på överkroppen när de ställde sina tusen frågor, jag måste ha sett rätt så arrogant ut.
Nackspärren beror antagligen på att jag somnade i qx-hallens pubsoffa igår. Det var en hård pubjobbarkväll, inte för att det var mycket att göra, utan snarare på grund av en del annat. Det är tur att man har godhjärtade medklubbverkare som förstår, annars kanske jag hade vaknat upp med ont på många andra ställen.
Nu kom jag förresten på när jag senast hade nackspärr, det hände då jag var student i Grenoble vt06. Den första natten var jag tvungen att spendera på min korridorsgrannes golv. Jag bodde nämligen i rena sovjetbygget, med ett 9-kvadrats rum, och ett kök som mer liknade ett slaktrum. Det är därför föga förvånande att det första som händer är att handtaget till min dörr går av och jag blir utelåst, därav golvsovandet. Ja, man längtar ofta tillbaka till den tiden. Det var tider det.

Toastmastern talar

Min första herrmiddag är förd i hamn. Att jag klarade mig undan baksmälla och uppkastning är något så när ett under med tanke på omständigheterna. Jag har fått förklarat att det är helt normalt att det bjuds på tre snaps, grogg och en avec. Jag fick den äran att vara toastmaster under sittningen då 3Q arbetade under middagen. Efter x antal förfestöl, fördrinken, två glas vin, mer öl och allt spritbjud så får faktiskt folk ha överseende om jag hade svårt att hålla isär de olika bjudande klubbverken. Jag är hur som helst glad över att min uppgift inte var svårare än att ringa i en klocka och presentera folk.
Under förfesten fick jag höra att vi har fått ännu ett tillskott i klubbverket, vi är nu ett fulltaligt klubbverk, vilket måste vara sällsynt. Välkomna Marcus och bröderna Brink!

Temat denna herrmiddag vt07 var militär, tjejerna klädda därefter, stationerna bestod av psykiska test och ett fysiskt i form av en hinderbana. Sista stationen var min favorit, då man under glåpord skulle bädda en säng, och resultatet avgjordes självklart med enkronatestet.
Under sittningen bjöds det på underhållning à la hollywoodaction och snapsen den marcherades in. Jag är nog inte ensam om att tycka det var riktigt hett.
Det måste ha sett roligt ut när 55 fulla och glada smålänningar tågade ut i 20 minuter sjungandes på "vi går över daggstänkta berg", först till sysslomansgatan in till den lilla kiosken rosa pantern, sedan vidare till Uplands nations festsal där en annan mer formell sitting ägde rum.
När sittningen var över gav jag bort tre av mina fyra drinkbiljetter till de i dryckesväg mindre välställda.

På stormen bjöds det dagen efter på bakfyllebacon. Hovmästarinnan Sofia och klubbverkar-Lotta, som fortfarande var på benen efter sexan, dök upp. När man vaknade såg rummet och korridoren krigshärjade ut, köket osade bacon och trapphuset var full av spya. Jag tyckte då att det var mer lockande att gå och köpa takeawayvårrullar än att stanna kvar hemma.

Cantervillespöket

Ni vet hur vissa filmer kan ge starka intryck på en som barn och sedan vägrar släppa taget. Den enda film jag någonsin gråtit framför är (tro det eller ej) Spielbergs ET. Det var i någon av slutscenerna, den då han håller på att dö om jag inte minns fel. Hur som helst, det är inte ET som jag tänkt skriva om, utan en film som verkligen hängt med sen jag var någonstans i sexårsåldern, då jag såg den för första gången. Filmen är en 15 minuter lång otroligt otäck och samtidigt vansinnigt rolig tecknad version av Spöket på Canterville. Jag gissar att den är gjord någon gång mellan slutet av 70-talet och början av 80-talet och är ursprungligen från antingen Storbrittanien eller USA. Den svenska dubbningen är fullkomligt underbar och nästan teatralisk.
Det mystiska kring filmen är att ingen som jag visat den för har någon aning om vem som gjort den, var den kommer ifrån, när den är gjord och var man skulle kunna få reda på mer. Det enda exemplar jag fått nys om är den som jag äger på ett inspelningsbart vhsband (egentligen "lånad" av en barndoms"vän" som jag har "tappat kontakten med"), och den är inspelad från ett mycket tidigt bolibompa-avsnitt.
Jag är nu i arbete med att överföra den här dyrbara filmen på dvd, och försöka få upp den på internet och se om någon kan hjälpa mig att identifiera filmens ursprung. Jag får en så länge vara lycklig över den fortfarande finns, att någon vuxen inte spelade över kassetten med dallasavsnitt eller nåt. Jag har vid det här laget sett Spöket på Canterville så pass många gånger att jag nog kan framföra hela filmen i monologform.