Kleptotanter har också känslor

Klockan 04:00 kan man varje natt, eller nästan varje natt iaf, bevittna en märklig upplevelse om man befinner sig vid ett av Uppsalas nationsstråk S:t Larsgatan. Ackompanjerat av domkyrkans klockor ljuder fasansfulla vrål genom den öde universitetsparken. Skriken byts mot galet skrattande som hörs väl på 100 meters avstånd. I nationskretsar kallas hon för kleptotanten, en kvinna som på kvällarna samlar på sig tomburkar och rycker i dörrarna på nationer i hopp om att få komma in och sno något, därav öknamnet.
Det sägs att hon en gång i tiden var medlem i Smålands nation, och att hon blivit åtalad för misshandel av Stockholms nations 3Q, och att hon dricker slattar ur de burkar hon plockar, &c. Det sägs en hel del om henne med andra ord.
En föredetta köksmästare på Smålands, T-E, numera arkivarie tycker om att berätta historier, särskilt historier med anknytning till nationen. Jag satt med T-E efter en arbetsdag och pölade (personalöl tror jag det står för) och fick berättat hur kleptotanten för flera år sedan var nära på att ta sig in på nationen. De dåvarande klubbverkarna vred om nyckeln i huvudentren med kleptotanten alldeles utanför redo att börja rycka, öga mot öga med endast glaset mellan dem. Dörren är numera döpt till kleptodörren.
Efter en fredagspöl ett par veckor senare bestämde jag mig för att ta mig en titt och se med egna ögon. Jag och två vänner från nationen begav oss ut i kylan när klockan närmade sig 04:00. En kvinna med fulla burkkassar i lång rock och svart stripigt hår dök upp på Smålandsgården och började rycka i dörrarna. Jag frågade henne vad klockan var i hopp om att få prata med henne. Hon svarade artigt "runt halv fem skulle jag tro", och begav sig sedan hastigt genom universitetsparken. Där började hon schizofrent vråla och skratta.
Jag har även fått höra att hon en gång varit doktorand, och att hon har man och barn, som antagligen lever i förnekelse. Detta har jag nyligen sorgligt nog fått bekräftat från annat håll att det stämmer. Det är hemskt att tänka hur det kan slå om för en person på ett sånt sätt.
Om inte annat så ger hon oss klubbverkare en morot att låsa nationen ordentligt om nätterna, och det måste man ju tacka henne för.

Ämbetsmannakonferens

Hela helgen har jag varit på en ämbetsmannakonferens för Smålands nation, vilket för en utomstående kan låta mäkta seriöst. Det som väl är seriöst avverkas på tre till fyra timmar där man diskuterar nationens framtid och eventuella förändringar. Resten av tiden är fest.
Tillställningen hölls vid Järlåsa bygdegård, komplett med dansbana och hyrbastu på hjul. Helgen kan med andra ord inte bli annat än kul. På fredagen då vi anlände var det sängdags relativt tidigt för min del. Natten innan hade nämligen av oanade förevändningar endast skänkt mig en timmes sömn. (Vilket med säkerhet gav min körskolelärare svettiga händer då jag körde ännu sämre än i vanliga fall under lektionen på fredagsmorgonen.)
På den sedvanliga sittningen under lördagskvällen bjöds det generöst med spirituosa då var årgång av klubbverk som närvarade bjöd på varsin runda. Det bjöds även på halvt improviserade spex som alla associerade till ting och företeelser som Snerikes torsdagskö, den orrenoverade gasktoan och stiftelsen smålandsgårdens vice värd Styrbjörn.
Jag överträffade mig själv i en tävling som gick ut på att med munnen ta upp en kartongskiva från golvet utan att ha händer och knän i backen. (Pröva, det är svårt!). Kartongleken resulterade i mycket smärta dagen efter hos de som glömt stretcha innanlåren. Kan ju knappast ha varit kalas för de som behövt utstå både träningsvärk och baksmälla på morgonkvisten.
Kvällen framtvingade även nakenchocker från Smålands nations köksmästare, vilket när jag tänker på det inte längre kan kallas för chock eftersom det snarare blivit en norm. Jag har länge undrat om de övriga nationerna är lika frekventa i de naturistiska utsvävningarna som Smålands tycks vara. Smålands kan man säga har en tradition av nakenhet som inte kan överträffas, exempel på detta är natten till den andra maj då klubbverket springer ett ärevarv kring kvarteret i bara mässingen. Klubbverket har då arbetat sig igenom det inferno som kallas sista april/första maj, där man kort sagt arbetar tre dygn i sträck, med drygt åtta timmars sömn om man har tur. Det är vad de gamla nationsrävarna kallar klubbverkarnas eldprov, och varför de "riktiga" klubbverkarna tar sitt ämbete på vårterminen.

Mat på TV

Finns det något bättre än kockar som blir mobbade i tv? Jag tänker bestämt på programmet "Elake kocken" där Chef Gordon Ramsay systematiskt förtrycker de stackars underkockarna. Jag anar att mycket av Ramsays raseri och taskiga kommentarer redan i förväg är nedskrivet i ett manus. Jag har svårt att tänka mig att ens han av ren spontanitet skulle trycka upp en överkryddad kyckling i ansiktet på den ansvarige kocken. Men ack, så kul det ändå är! "Would you seriously go ahead n' serve this shit!? Are you serious!? Fuckin' hell!"

Den enda gången jag har sett den mannen imponerad var i ett avsnitt då restaurangens hovmästare ställde sig och flamberade mat framför ögonen på gästerna, istället för att sköta sitt egentliga jobb. Jaha, Chef Ramsey vet väl bäst antar jag, han får oss i alla fall att tro det.

En annan tv-personlighet som jag bekantat mig med på sistone är vår alldeles egen Per Moberg i "Vad blir det för mat?".(Du vet, han som spelade Viggo i Rederiet). Jag var bombsäker på att det var ett skämt första gången jag såg programmet. Moberg saknar all den karisma och charm som en tv-kock vanligtvis har, dessutom ser han lika elak ut som en kåkfarare.
Upplägget av programet ser ut som sådant att Moberg köper råvaror, åker hem till sin natursköna villa, tillagar maten och bjuder sina vänner; som Jamie Oliver med andra ord. Under programmets gång märker man hur Moberg mer och mer tappar fokus och entusiasm för det han håller på med, och bitterheten börjar sakta lysa igenom. Som den gången då han skulle laga sin egen garam masala. Han köper alla tiotal kryddor i en saluhall för att sedan stå i en timme med en mortel för att mala, rosta och åter mala dessa. Svetten rinner och skjortan blir skitigare, man ser hur han mitt i processen börjar ångra att han inte bara köpte en färdig garam masala! Efter att med yxa delat på några kycklingar utomhus på sin vedkubbe(!), så vill han helt plötligt inte ha en indisk rätt utan börjar blanda ner sydafrikansk mango chutney och en massa liter grädde i grytan. Mango Chutney är ju inte indiskt, tänker Moberg, men det skiter ju han i och förklarar grovt för tittarna att det är helt ok att blanda österländskt, afrikanskt och sörmländskt så länge det smakar bra.
Kanal 4+ på torsdagskvällar.