Tankar kring Christmas in the heart av Bob Dylan

Jag hörde för ett tag sen att Dylan skulle släppa ett album med covers på gamla julfavoriter. Jag reagerade instinktivt negativt på nyheten. Det var väl onödigt tänkte jag. Förra veckan påmindes jag abrupt om det hela när jag fick syn på musikvideon till en av albumets spår Must be Santa. Jag kunde inte tro mina ögon. Dylan iklädd peruk och tomteluva håller hov på en urspårad julfest som ingen skulle tacka nej till. Han dansar och har kul, nåt som man aldrig trodde att man skulle få se. Har han blivit galen? Nej, antagligen inte. Det här måste ju vara det ultimata sättet för honom att knyta ihop säcken på. Nu har han liksom sina egna idoler, typ Presley, Nat King Cole och Sinatra, släppt ett klassiskt julalbum. Jag kan inte få nog av låten, den är så smittsam och glättig. David Hidalgo från Los Lobos spelar dragspel, och tillsammans med Dylans röst låter det som något the Pouges skulle ha producerat. Det här är första gången på länge som jag faktiskt tänker köpa mig ett exemplar av Dylans album. Det är en bra julklapp samtidigt som pengarna från albumets intäkter går till välgörenhet.

Ödesdigra ögonblick

Sommaren är snart slut, och ännu en termin tar sin början om ett par dagar. Jag känner mig inte direkt redo att börja igen. Det känns som man precis har börjat vänja sig vid ledigheten. Hur som helst har jag försökt förbereda mig genom att beställa hem och låna litteratur för kommande kurs. Mycket kul har jag trots allt hunnit med: avkopplande resa till Egypten, mindre resor i Sverige och Finland runt midsommar, arbete och senast Amsterdam. Det känns som jag kommit närmare både min flickvän och andra vänner. Kursen som börjar på tisdag heter psykoterapi med inriktning på kognitiv beteendeterapi. Något säger mig att denna kurs kommer avgöra mitt val framtida val mellan psykodynamisk eller KBT-inriktning på utbildningen. Nu har kursledarna chansen att övertyga mig en sista gång att KBT är det rätta valet för mig. Jag är knappast ensam psykologstuderande i Uppsala om ständigt gå runt och väga alternativen, ibland till en grad som nästan är ångestframkallande. Jag har en tendens att tolka in mitt eget val i andras människors debatter, såväl akademiska som icke-akademiska. Igår senast påmindes jag av mitt val när jag såg på Lars von Triers Antichrist. För mig blev filmen en enda stor kritik mot de rationella grundantaganden som KBT står för. Jag hoppas det val jag till slut gör blir något säkrare efter nästa kurs.

Clap to this under kvalborg

Det var en mycket juste stämning genom hela kvalborg, mycket på grund av att vi tog in färre folk på klubben en vad vi brukar. Vi arrangörer, bandet, personal och likaså Promoe var väldigt nöjda över kvällen.


Under förberedelserna av kvalborgs Clap to This hände något mycket märkligt. Jag har aldrig varit med om något liknande förrut. Två timmar in i preppandet så var det dags att äta middag. Jag samlar alla som jobbar för en gemensam genomgång av kvällen som jag brukar göra medan vi äter. När jag informerar om brandsäkerheten så börjar en person bland personalen att bryta in. Han sitter tillsammans med en kille som jag heller inte känner igen från innan. Jag har sett att dem har burit runt på saker och hjälpt till under dem närmaste timmarna, och trott att dem tillhörde scenroddarna. Han av dem som håller talan kommer med flera invändningar. Jag ignorerar dem och fortsätter irriterat att prata. När de två sen börjar ha åsikter om när insläppet bör ske, så börjar andra runt bordet fråga sig vad det är för några typer. Ingen annan kring bordet tycks ha någon aning om vilka dem är heller. Till slut går jag i alla fall fram till dem och frågar vad dem gör här. Han som tidigare lät så säker på rösten börjar plötsligt stamma att dem fick 500 kronor var för att jobba ikväll. Jag frågar vem som har sagt det, och dem nämner någon som jag inte känner till, som tydligen har jobbat på smålands för länge sen. Medan den ena av dem pratar på märker jag att han börjar sluddra en del och att det står ett par tomma ölburkar bakom dem som tagits in utifrån. När det nu går upp för mig att dem här två skojarna sitter och ljuger mig upp i ansiktet, så kastar jag ut dem och portar dem från klubben. Jag är grymt imponerad hur dem lyckades hålla sig kvar så pass länge utan att bli upptäckta. Om de hade fortsatt vara tysta under middagen så hade säkert ingen ifrågasatt det hela.
Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad dem ville göra med sin lilla kupp. Det kom senare fram att dem hade hängt upp sina jackor i garderoben och tagit garderobslappen. Antagligen så hade dem planen att smita in på klubben den vägen. Jag kan inte rå för att känna mig en smula imponerad av deras slughet.

Maskinen

I helgen rev jag och övriga arrangörer av hiphopgasken på smålands. Med hjälp av maskinen och clappers så fick vi partybägaren att rinna över.


Kvällen gick mycket bra och sexan efteråt slutade i bastun på göteborgs.

Hemsk förkylning

I början av helgen smällde det till från klar himmel. Jag drabbades av den värsta förkylning jag kan minnas mig själv varit med om. Jag påstår bestämt att jag dragit på mig alla tiders mest gudsförgätna bacill som sänts till jorden av satan själv. Ni får tro vad ni vill men jag har nu suttit inne på mitt rum i två hela dygn. Det har bland annat lett till att jag har missat att träffa min flickväns föräldrar. Det lär dröja innan man får chansen att träffa dem igen.
70% av tiden går åt till att svettas alvedon och tycka synd om sig själv, 30% av tiden kan man däremot ha kvalitetstid med sig själv. Det innefattar att se på en massa tokroliga klipp på tuben (vilket man iof skulle ha gjort även om man inte var sjuk) och läsa en hel del. Jag håller för stunden på att läsa kvarblivelse från 1998 skriven av ingen mindre än Sture Bergwall aka Thomas Quick. Av någon anledning finns kvarblivelse inte att köpa på någon näthandel, så jag var tvungen att beställa den från ett antikvariat. Boken är rätt snårig och bitvis långtråkig med sida in och sida ut med sentimentala episoder om nästan ingenting. Första delen som han har döpt till alterego är ett sett för Quick att visa upp en mänsklig kännande sida av sig själv. Där skriver han mest om skogspromenader med sin hund. Han framställer sig själv som känslig och med ett brett intresse för allehanda saker. I senare kapitel beskrivs terapeutens utlåtande om honom, dagboksinlägg, fragment från uppväxten som sammantaget ska visa upp all ångest han lever med. Det är intressant att läsa boken nu när den påstådda rättsskandalen blåsts upp efter Hannes Råstams dokumentär på svt. Ju mer man läser om det ju mer övertygad blir man att Quick inte är Sveriges värsta seriemördare genom tiderna, utan en farlig manipulativ lögnare som söker uppmärksamhet.


Ny termin med nya utmaningar. Jag måste hitta en ny högerhand när Ian lämnar Clap. Det blir ett stort hål att fylla.
Jag bör påbörja min egenterapi också. Det finns så många terapimetoder att välja på. Funderar på dialektisk beteendeterapi. Har hört att det är givande om man känner sig stressad.