Efter en lång bussresa med flera byten anländer jag och Marcus till Göteborg. Vi har båda börjat smutta på romen och ska möta upp David som underbart nog har lånar ut sin lägenhet i Hjällbo till oss under helgen. Han själv kunde tyvärr inte vara med och leka på grund av jobb på en danmarksfärja. I utbyte av hans generositet får han en flaska vin och löftet att vi delar ut flyers om Lidhultfestivalen vilken han är en av arrangörerna till.
Vi anlände till festivalområdet precis för att få se Looptroop rockers extranummer. Båda slås av vilken prydlig festival detta är. Här är det minsann ingen som behöver laga mat i trangia-kök eller ens stå i lera. Det mesta är asfalterat och gräset framför de tre scenerna är skyddade med gummimattor. Det finns till och med ett bås där man på plats kan skriva ut sina digitalbilder från telefonen. Allt lyx som kommer med att festivalen befinner sig mitt i en stad är underbart. Tyvärr tar det bort mycket av den genuina festivalkänslan där det är tillåtet att vara lite grisig. Det är ju heller ingen höjdare att man i öltälten får betala 50 spänn för en 40cl mellanöl. Detta löser man dock genom att ha en god vän vid namn David som säljer en platta öl för ingenting, som vi låser in en safety box på hemköp alldeles utanför festivalområdet. Regnet slapp vi också, bara några stänk på kvällen sen var det till och med några solglimtar.
Vi får se Kelis och Lil'kim på scenen, de hade jag ingen aning om att de skulle uppträda. När det kastas ut merchandise i publiken fångar Marcus en Lil'kimtröja som passar sådär på honom. Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt att målgruppen ska kunna få några tröjor när det endast är personer långa som Marcus som lyckas fånga dem.
På fredagskvällen åt vi på den kanske sämsta pizzeria jag någonsin satt min fot i. För Guds skull - ät inte på Amandas pizzeria i Göteborg. Det var ett tiotal gäster i restaurangen och personalen kunde inte hantera det icke-existerande trycket. Ordrar blandades ihop, folk fick vänta 20 minuter för att få beställa dricka, och minst en timme på att få en pizza som knappt var färdiglagad. Nej tacka vet jag 25-kronorsfalafeln ute i betong-Hjällbo.
Festivalens höjdpunkt var otippat Neil Young. Det improviserades till höger och vänster och han knåpade till och med ihop en påhittat låt som jag tror hette Sea change. Jag ställde mig längst bak framför flamingoscenen under Håkan Hellström och pinade mig genom de sista låtarna för att få en bra plats under Neil. Jag fick mig en kanonplats några meter från scenen. Tråkigt nog hade jag oturen att hamna bredvid en jobbig skåning som vrålade så högt att jag inte kunde höra någon diskant så fort han satte igång. Jag spelade in en snutt av damage done på mobilen. Han är med i början och vrålar för full hals "Jag vet inte vart ja´ ska ta vägen! ja´ dör! jag vet fan inte vad ja' ska göra!" Rätt kul.
När konserten var slut började jag prata med ett par danskar som hade sett Neil på Roskilde, enligt dem var den här spelningen "tættere". De frågade om var man kunde få tag i lite röka och jag förklarade att det inte är speciellt förekommande eftersom polisen är sjukt uppmärksamma och stränga när det rör sig om cannabis. Fast jag kände ändå att det osade lite ganja under Kelis spelning.
Det sista uppträdandet vi såg på lördagskvällen var Adam Tensta på Chalmers kårhus. (Jag vill påstå att han var bättre på Clap to This). Tydligen hade det varit någon galning som avfyrat en pistol in i en klubbkö vid järntorget ungefär samtidigt som jag började röra mig mot Chalmers, inget som jag märkte av som tur var.
