Nya tag

Efter att planerna kring en livespelning på Smålands nations kräftskiva gick i kras, så har vi i arbetsgruppen spånat vidare efter ett nytt datum och nya lösningar. Jag kan med stolthet nu säga att vi börjar hitta hem igen. Vi har helt bytt spår från det säkra kortet, alltså indiepop à la Kalmar/Norrlands/V-dala. Vår tanke är nu ett slags husband bestoende av professionella studiomusiker. Dessa ska varvas med en dj och är helt integrerat med dansgolvet. Alltså inte ett band som man står och tittar på och applåderar mellan varje låt. Kontrakt är också skrivet med Afasi och Filthy som bland andra kommer gästa under kvällen. Nu rör det verkligen på sig och bandet har börjat repa. Maskineriet är igång och dagarna blir färre till premiären. Boka in den sjätte oktober, för då smäller det.

Städdagen

Igår var det terminens första städdag på Smålands, detta avslutades med en traditionell städsexa. Temat gick i aliminiumfolie. Hattar, masker och helkroppsrustningar skapades på löpande band. Lovisa, vår nya kökmästarinna hade lagt ner sin själ på en mycket god sexamat. Efter mycken sång och härjande i gamla festsalen bar det av till bryggan. Det krävdes lite bönande för att få Mattias från sina studier och släppa in mig på sitt kk. Väl inne lyckas jag tappa bort en och annan person som jag inte vill tappa bort, förolämpar oreflekterat en god vän på ett väldigt klumpigt sätt, och hamnar slutligen på en efterfest i Heimdals föreningshus. För de som inte vet vilka Heimdal är så är det en studentförening i Uppsala som består uteslutande av värdekonservativa och allmänt konservativa liberaler. Inne i lokalen möts jag av frackklädda tjugoåringar rökandes cigariller, och ur stereon strömmar nationalromantisk körsång av OD varvat med finsk tango. Väggarna är prydda av tavlor på kungafamiljen, Margaret Thatcher och våra svenska nationalhelgon. Här snackar vi om människor som med glädje skulle backa tillbaka tiden två århundraden för att slippa sådana nymodigheter som feministdebatt.
När dessa grabbar (det råder av förståeliga skäl en brist på kvinnor i föreningen) plötsligt börjar dansa tango med varandra på bordet, så kände jag att det var dags att diskret avlägsna sig till annan plats för att andas ut den unkna reaktionära källardunsten från mina lungor.

The ramblin' man

Jag har på sistone fastnat för Hank Williams sånger. Countrymusik får de flesta att instinktivt rynka på näsan, något som jag tycker är synd, då det finns mycket underbart att upptäcka.
Hanks musik handlar uteslutande om livets prövningar och smärta. Han levde ett hårt liv och visste med säkerhet vad han sjöng om. Han föddes i en fattig familj i Alabama och fick en gitarr av sin mor när han var åtta. En gatumusikant i hans hemstad lärde honom spela blues och det dröjde inte länge innan Hank bildade ett band och började framträda regelbundet för en radiostation.
En ryggskada gjorde att Hank hela sitt korta liv led av värk och blev mot sina sista levnadsår beroende av smärtstillande preparat. Många av hans sånger tar upp de svårigheter han hade med sitt drickande, och till följd av det, problem i äktenskapet. Hans liv tog ett abrupt och tragiskt slut vid nyårsskiftet 1953, 29 år gammal. Han dog av en överdos i baksätet på en cadillac på väg till ett framträdande. Den sista singeln han släppte var "I'll never get out of this world alive."
När man känner sig som en skitstövel, som man kan göra ibland, så träffar den här simpla och jordnära musiken på ett speciellt vis.



Lyssna på Weary blues from waitin'.

I väntan på något nytt

Jag vet att man än inte borde känna på det här sättet, men lovet går med stormsteg mot sitt slut och visst börjar terminens start urskilja sig vid horisonten. Jag fick här om dagen mitt antagningsbesked tillsammans med en hel drös pretentiösa välkomstbrev från psykologiska institutionen. Jag har även smygstartat mitt hovmästarämbete med ett första möte inför kräftskivan med Gabbi vår 3Q. I skrivande stund väntar jag på att mitt olagligt nedladdade officepaket ska intalleras klart, så att jag kan börja spåna på ett premilinärt släppschema.
Samtidigt som det ska bli kul och spännande inför terminstarten så är det omöjligt att inte ha lite kalla fötter. Jag känner mig kluven och med huvudet sprängfyllt av frågor. Jag antar att man alltid känner sig så inför något okänt. Det får mig att tänka på början av gymnasiet då jag den första tiden kände mig väldigt malplacerad på den naturvetenskapliga linjen. Osäkerheten kring allt det nya gjorde att jag var nära på att byta till samhällsvetenskaplig linje. I efterhand så förstår jag att det endast berodde på att jag jämförde mig för mycket med mina klasskamrater och inbillade mig att de på något sätt var bättre lämpade för all den matematik och logik som vi ställdes inför. Efter en period av noggrant övervägande bestämde jag mig ändå för att kämpa vidare och låta mig drillas. Drillad blev jag och tillslut kom studietekniken till mig automatiskt. Att jag fortsatte på samma linje trots de hårda prövningarna kring starten är ett beslut som jag idag är stolt över att jag tog. Det har givit mig mycket.

Tio bananer

Under sommaren är arbetstempot på ICA mycket lugnt. Detta avspeglar sig i sommarpersonalen som gärna hittar på saker för att fördriva tiden. Dagen till ära ägnades åt att tillfredställa experimentlustan och ta död på en och annan myt. De övriga på fruktavdelningen kände inte till effekten av mentos och lightcola. Värsta tänkbara scenario finns att se här. Jag köpte två rullar mentos och en flaska cola, och bevisade för dem att det är en kombination som helst ska undvikas att ha i munnen.
Jag fick sedan höra om ett påhitt som säger att man dör av förstoppning om man proppar i sig tio bananer. Det är klart att man inte kan dö av det, säger jag och antar utmaningen. Det kan påpekas att jag hatar banan, smaken av rå banan ger mig kväljningar. Mitt uppe i bananätandet så fick jag ett telefonsamtal från min läkare som frågade om jag blir lös i magen av asacolet som jag tar. Hoppas det, tänkte jag då för en sekund. Efter att ha satt i mig den odygdiga mängden av elva bananer mådde jag sådär. Inte av förstoppning, utan snarare på grund av att jag hatar banan helt enkelt.
Kvällen slutade hur som helst väl, och helt fri från magproblem kunde jag ta mig an en afton i bowlingens tecken i goda vänners sällskap.

Mindre ensam

Nu har min kortisonkur snart pågått i en vecka och resultatet är positivt. Jag känner mig mycket kryare och har mycket mindre ont. Jag är tacksam för alla de som får mig att tänka på annat och som har förgyllt min vardag när jag inte mått bra.
Resten av tiden sitter jag med näsan mellan sidorna i Freuds Fallstudier. Det som slår mig med fallstudierna är Freuds målande beskrivningar, det känns nästan som man läser en roman i sättet han ger sina analysander liv i berättelsen. Freud är varm och mycket kännande och ser allting ur så pass många perspektiv som möjligt. De kritiker som anklagar Freud för att vara enkelspårig har antagligen aldrig själva läst Freud. Psykoanalysen innehåller i sig otaliga brister ur vetenskaplig synpunkt och är idag en i stort sett utdöd terapiform, men Freuds arv till den moderna människan lever kvar. Hur många gånger hör man inte sig själv använda termen "omedveten"?

Ett par helvetiska dagar

De senaste två veckorna har jag inte känt mig så kry. De senaste dagarna har varit ett rent helvete. Det är min mage som inte är ok - "jaha, festmage" tänkte jag och bestämde mig för att ta ett par lugna vita dagar. Efter en vecka på endast blåbärssoppa, utan några framsteg, kände jag hur närings- och vätskebrist gjorde mig allt svagare. Dessutom hade jag från och till förbannat ont i buken. Jag tar mig därför till Akademiska sjukhusets infektionsakut och får avge ett avföringsprov. Sedan blir jag ombedd av en sjuksköterska, som för mycket länge sedan tappat passionen för sitt jobb, att vänta i fyra dagar på svar.
När fyra plågsamma dagar passerat får jag inget svar, så jag tar mig till infektionsakuten igen. Där möter jag samma sköterska, och jag frågar om resultatet av proven. Hon tar en titt och svarar att det inte är något fel och ber mig barskt med blicken att sluta ta upp hennes tid. Jag förklarar att jag inte visar några alls tecken på att bli bättre. Hon verkar fortfarande skeptisk till att hänvisa mig till en läkare så jag nämner att min far har Ulcerös Colit (en sårig inflammatorisk tarmsjukdom), och frågar om det är ärftligt. Efter det tittar hon upp från sina papper och frågar om jag vill träffa en läkare. "Ja!" svarar jag. Jag betalar trehundra och får efter tre timmar träffa en infektionsläkare som tar prover och klämmer på min mage. Han upptäcker inga fel i proverna men ber för säkerhets skull en mag- och tarmspecialist att kontakta mig inom ett par dagar för att prata.
Redan morgonen efter ringer de från gastroenterologiavdelningen på Ackis och ber mig komma direkt för ett par undersökningar. Och visst visar det sig att jag har Ulcerös Colit, den rackaren har legat latent och nu plötsligt blossat upp av okänd anledning. Efter att diagnosen fastställts skriver min läkare Dr. Rorsman ut en gigantisk kortisonkur åt mig, 12 piller om dagen i åtta veckor. Min tarm lär med andra ord inte må speciellt bra.
Nu när jag har knaprat piller i tre dagar känner jag mig bättre, förhoppningsvis biter medicinen som den ska och jag slipper operera bort min tjocktarm såsom min far behövt göra. Jag vill inte tänka på vad som kunde hänt om jag väntat längre med mina besvär, eller om den snabba remiss som jag fick inte varit möjlig. Jag har hört att man kan dö om inflammationen gör hål på tarmen...kul
Något annat som jag också hoppas att jag slipper är biverkningar från medicinerna. Det står att jag bl.a. kan få led- och muskelsmärtor, andnöd, gulsot, håravfall, grön- och gråstarr, psykisk rubbning, senbristning, depression, mani och min personliga favorit: en godartad tryckökning i skallen...kul.
Det här en sjukdom jag kommer dras med hela mitt liv så det är bara att börja vänja sig. Har jag tur så dyker de så kallade skoven (perioder då sjukdomen är aktiv) inte upp så frekvent, det kan till och med ta flera år mellan varje utbrott.
Avslutningsvis: varför måste sjukdomen ha ett så motbjudande namn som knappt går att uttala? Varför Ulcerös Colit (=sargad tarm) när det finns mer fräcka alternativ, t.ex. den liknande sjukdomen Morbus Crohn, som mer låter som ett namn på en superskurk.