Tankar kring Christmas in the heart av Bob Dylan

Jag hörde för ett tag sen att Dylan skulle släppa ett album med covers på gamla julfavoriter. Jag reagerade instinktivt negativt på nyheten. Det var väl onödigt tänkte jag. Förra veckan påmindes jag abrupt om det hela när jag fick syn på musikvideon till en av albumets spår Must be Santa. Jag kunde inte tro mina ögon. Dylan iklädd peruk och tomteluva håller hov på en urspårad julfest som ingen skulle tacka nej till. Han dansar och har kul, nåt som man aldrig trodde att man skulle få se. Har han blivit galen? Nej, antagligen inte. Det här måste ju vara det ultimata sättet för honom att knyta ihop säcken på. Nu har han liksom sina egna idoler, typ Presley, Nat King Cole och Sinatra, släppt ett klassiskt julalbum. Jag kan inte få nog av låten, den är så smittsam och glättig. David Hidalgo från Los Lobos spelar dragspel, och tillsammans med Dylans röst låter det som något the Pouges skulle ha producerat. Det här är första gången på länge som jag faktiskt tänker köpa mig ett exemplar av Dylans album. Det är en bra julklapp samtidigt som pengarna från albumets intäkter går till välgörenhet.