Ödesdigra ögonblick

Sommaren är snart slut, och ännu en termin tar sin början om ett par dagar. Jag känner mig inte direkt redo att börja igen. Det känns som man precis har börjat vänja sig vid ledigheten. Hur som helst har jag försökt förbereda mig genom att beställa hem och låna litteratur för kommande kurs. Mycket kul har jag trots allt hunnit med: avkopplande resa till Egypten, mindre resor i Sverige och Finland runt midsommar, arbete och senast Amsterdam. Det känns som jag kommit närmare både min flickvän och andra vänner. Kursen som börjar på tisdag heter psykoterapi med inriktning på kognitiv beteendeterapi. Något säger mig att denna kurs kommer avgöra mitt val framtida val mellan psykodynamisk eller KBT-inriktning på utbildningen. Nu har kursledarna chansen att övertyga mig en sista gång att KBT är det rätta valet för mig. Jag är knappast ensam psykologstuderande i Uppsala om ständigt gå runt och väga alternativen, ibland till en grad som nästan är ångestframkallande. Jag har en tendens att tolka in mitt eget val i andras människors debatter, såväl akademiska som icke-akademiska. Igår senast påmindes jag av mitt val när jag såg på Lars von Triers Antichrist. För mig blev filmen en enda stor kritik mot de rationella grundantaganden som KBT står för. Jag hoppas det val jag till slut gör blir något säkrare efter nästa kurs.