Dylankonserten

Det här var min tredje gång. Jag hade egentligen inte tänkt att gå på Dylan igen. En mycket god vän till mig som pluggar nere i Lund ville väldigt gärna ha sett honom innan han är död. Självklart ställer man upp, om inte annars så får man ju kvalitetstid med en kompis som man träffar mindre än man borde.
Vi hade biljetter till de billigaste sektionerna av Globen, med kikarna i högsta hugg förstås. Dylan kliver på scenen strax efter att läktarna blivit fullsatta. Han är sedvanligt klädd i sin härliga vita countryblåsa, som jag antar är mycket ballt och retro runt amerikas bibelbälte.
När Bob och hans extremt tajta (men ack så anonyma) band är inne på den andra låten, som är "don't think twice", blir jag mycket förvånad. Han kör faktiskt låten med orginalmelodi, och han sjunger bra. Gubben kan ändå, tänker jag. De nummer som står ut mest är de lugna trallvänliga låtarna från det senaste albumet, det är ju dem som faktiskt är anpassade till hans kraxiga whiskeyröst.
Stockholmsspelningarna är de första på hans Europaturne, och det märks att det är krut i honom och att han tycker det är roligt. En annan kul grej med Dylan är att han inte säger något till publiken. Den här gången sa han inte ens tack, utan ställde upp sig på rad med bandet och bockade. Jag älskar att han är så loj. Finns det nåt mer rock n' roll än att skita i såna trivila saker som att prata med sin publik? Är man världslegend i sin livstid så är man, därmed basta!
Fansen har gjort det till en grej att lämna sina stolar och springa fram till scenen så fort Dylan spelar "like a rolling stone". Det här gången var inget undantag, och publiken var mån om att ge honom en fin start på turnen.
Sammanfattningsvis är jag positivt överraskad, mitt hopp har tänts om att Dylan är påväg att hitta hem igen. Ge honom ett år till eller två, så kanske en ny storhetstid är ett faktum. Om han inte dör på vägen förstås.