söndag 15 juli 2007

Festivalrapport

Då var man hemma efter den första och förhoppningsvis inte den sista Arvikavistelsen. Vädret var perfekt (bortsett från en regnskur under sista festivaldagen) och jag har lärt känna mycket nytt skoj folk. Det var bara att tacka och ta emot att man slapp ett roskildeinferno. Arvika är en relativt liten festival som tidigare har nischat sig som en synthfestival, men som nu har en mer blandad scen för att överleva. Den gamla synthstämpeln märktes på den stora andelen synthare och gothare som befolkade festivalen. Inget ont mot dem, men jag förstår inte hur man orkar kränga på sig varma och obekväma lackkläder, tio ton smink och platåskor varje morgon.
Jag och Jacob som anlände på den första festivaldagen inhyste oss själva på den lilla campingen på en liten plätt och bildade camp tillsammans med David Granath och hans syster Anna. Vi trängde ihop våra tält i hopp om att folk skulle få för sig att gå runt tälten i stället för mellan dem. Något som självklart inte fungerar. Redan första kvällen ramlar ett gruvfyllo över Annas tält. Han hade tydligen, enligt våra tältgrannar, svept en halv flaska vodka och däckat. Därefter hade han direkt när han vaknat svept en halv flaska till och däckat. När han sen tredje gången gillt varit på flaskan somnade han en stund bland kissbuskarna, då tyckte vi att det kunde vara snällt för hans egen skull att kalla på en ordningsvakt. Ordningsvakten, som tydligen inte var på humör att ta hand om mer överförfriskade, sa något i stil med "närrå, han står ju upp. Det där blir bra ska ni se". Men efter att han låg på Annas tält fick hans festival ett abrupt slut och han skickades i fyllecell.
Till skillnad från Hultsfred så har man Arvika centrum på gångavstånd från festivalområdet. Där man kan få en välgörande flykt från campingmisären: billig mat, vattentoaletter, butiker och systembolag. Det var väldigt tacksamt att till frukost gå till mcdonalds, och efter ett skrovmål ta en tupplur på en gräsmatta för att ladda inför kvällens upptåg. Man får inte många timmars sömn i ett trångt tält till hälften fyllt av prylar liggandes med benen i en mycket obehaglig ställning, ett tält som dessutom blir bastuvarm efter några timmars morgonsol. Vårt 99-kronorstält från ÖB lämnades för övrigt kvar. Tältet skars sönder med kniv och stampades ceremoniellt på.
Eftersom jag och Iza enligt ett kravallstaketsföretag var vip-gäster, så hade vi fått speciella armband som gav oss tillgång till ett backstagepartyområde. Där fick vi under hela festivalen dricka hur mycket välkylda kilkenny, staropramen och alkoläsk vi kände för. Allt det för att företaget tror sig ha smålands nation som en potentiell köpare av deras produkter, och att jag skulle vara i en position att ta ett sånt beslut. Sista kvällen fick vi även en god middag serverad och jag kunde se på stora scenens Pain-spelning från ett vip-torn med infravärme och gratis öl, medan regnet öste ner på publiken.
Och musiken då? In Flames spelning var som väntat en riktigt explosiv show. Detta blev min åttonde gång och Arvikaspelningen måste jag räkna till en av de bästa IF-ögonblicken jag sett. Detta var ett taggat In Flames enda sverigespelning i sommar, så de ville nog spä på lite extra med mäktig pyroteknik. Sångaren Anders är så rolig i sitt mellansnack. Han tycker om att påpeka vilken mjukis han är och vilket förakt han har för hårdrockens alfahanar. Mjukismetall när det är som bäst helt enkelt. Jag stod nästan längst fram hela konserten och det var folk omkring mig som svimmade. Jag hörde även om en som hade krossat sina revben mot scenstaketet och fått tillbringa resten av kvällen i sjuktältet, men som hade tyckt att det var klart värt det för att få komma så nära In Flames. haha vilket ägg.
Andra höjdpunkter var Lillasyster som hade ett enormt publikstöd och en alldeles för liten scen. Svenska Akademien bjöd på härligt tunggung. Första och absolut inte sista gången jag ser dem. Dragplåsterna Infected Mushroom och Scissor Sisters var kul att se.

Inga kommentarer: