Hatbrottsmördaren

Här om dagen hamnade i ett samtal med min vän Marta när jag ringde runt till olika personer för att ragga personal till Clap to This. Hon pluggar första termin på läkarprogrammet på KI i Stockholm. Det visade sig efter några veckor att hennes klass inte var av det normala slaget. I hennes klass går nämligen en mycket underlig man som nu övervakas flitigt och som tidigare blev avstängd från civilingenjörsutbildningen efter att ha hotat sina lärare, och gjort uttalanden som "barn och gamla har ingen själ". Han studerar även på psykologprogrammet på sidan av medicinstudierna. (Bra val.) Som om det inte var nog med detta så går även den beryktade mördaren, som har blivit väldigt uppmärksammad i media, i samma klass som Marta. Personen, som var 23 år när han begick brottet, väntade i en trappuppgång och sparkade ihjäl en syndikalist. Han satt åtta år i fängelse och blev nu i september antagen på KI.
För att få en bild över personens empatiska förmåga och sociala färdigheter görs en 45 minuter lång intervju med psykolog och en skriftlig levnadsberättelse för att få bli antagen på KI. Jag skulle känna mig rätt kränkt om universitetet valde bort mig för en straffad hatbrottsmördare. Jag vill inte tänka på hur olustigt det måste kännas för personerna som är i samma seminariegrupp som honom när de sitter och diskuterar läkareden och andra yrkesetiska riktlinjer.
På samma sätt som personer med en historia av sexualbrott inte får jobba med barn, anser jag att straffade mördare inte borde få möjligheten att bli läkare eller psykologer. Många anser att han ska få en andra chans och att han antagligen vill göra upp för sitt förflutna. Men med tanke på naturen av hans brott, tycker jag att den möjligheten inte ska finnas. Man måste kunna känna tillit för en läkare, och det tåget gick för länge sen för hans del.