Pho in Paris

http://www.hewnandhammered.com/pho/2007/06/paris-pho-song-.html

Haha!

Paris

Min vecka i Paris levde upp till förväntningarna. Mycket god mat, shopping och härligt folk. Det som är så bra med att jag redan varit i Paris ett par gånger är man slipper känna sig tvungen att stå och trängas bland alla turistattraktioner. Nu kan man istället njuta av sånt man egentligen vill göra. Det blev inte sämre av att man umgicks med personer som bott i Paris ett bra tag och har metrosystemet i ryggmärgen.
Vi hade äran att få bo hos Robin, en stockholmare som Jacob lärt känna under sin studietid i Paris. Lägenheten, som även beboddes av Robins barndomsvän Hampus och colombianen Camillo, låg tio minuters gång från gay/jude-kvarteren i Marais.
Självklart blev det kopiösa mängder pho-soppa som konsumerades under vår vistelse. Ägaren till favoritrestaurangen började till slut känna igen oss, och han såg väldigt underligt på oss då vi bad honom ta foton när vi åt. Bilderna har jag nämligen tänkt skicka in till den eminenta bloggen om pho.





Vi tog oss även tid att strosa runt en eftermiddag bland den moderna konsten på George Pompidou. Där införskaffade jag för övrigt ännu en klimtposter som fått ersätta ett par Bob-planscher.

To the people of Amway

I address to the person who commented on my previous post. The person who found my critisism against Amway, translated it to english and on the behalf of Amway defended the company - I still disagree with you.
The activity which you run is still multi-level marketing and I curse the whole method, and I will not see a friend of mine get lured in to this shady business.
Amway is not according to the american Federal Trade Commission (and also the swedish lotteriinspektionen) qualified as a pyramid scheme therefore legal, but Amway has tremendously exaggerated the amount of profit, earnings or sales its distributors are likely to achieve. The inquiry also shows that most of the products sold by Amway are used by the distributors themselves for personal consumption rather than to customers who aren't enrolled in Amway.
The whole idea is that the "independant business owner" (the distributor) helps others to become IBOs and to get them to buy the products from Amway instead of other companies. According to the researcher John M. Taylor's calculations 99,9% of the people enrolled in Amway actually looses money.
The so called "motivational organizations", run by people in connection with the Amway business, are in accordance with the BITE-model meeting the criterion of cult-like activity.
That's Amway, and I wouldn't call that "normal business".

All the best

Pyramidspel

Häromdagen blev jag nästan lurad att bli medlem i ett sånt här pyramidspelsföretag. Eller pyramidspel var det inte, snarare pyramidförsäljning, en lurigare variant som inte går att sätta dit eftersom det är juridiskt vattentätt. Företaget heter Amway, kort för the american way, och är ett globalt företag som går ut på att försäljare värvas och får i uppdrag både att själva sälja företagets produkter samtidigt som de också värvar nya försäljare. Det leder till att rekryteringen blir det centrala medan den faktiska försäljningen hamnar i skymundan. Jag blev lockad av en vän till ett föreläsningstillfälle under namnet "en ny ekonomisk teori". Där fick jag tillsammans med en handfull andra personer höra om denna fantastiska möjlighet som alla ännu inte hade upptäckt. Man använde ett mycket värdeladdat språk såsom "cashflow", "familjen på network 21" och hur man blir en "IBO" (independant business owner) som tjänar pengar på sin egen konsumtion. Det upprepades hur en vinnare tänker, och förlorarna var de som arbetade och slet för sin knappa inkomst. Det är otroligt så okritisk man blir när man sitter där och lyssnar på de nästan frikyrkligt trevliga föreläsarna. De visste precis vad de skulle säga och vilka knappar de skulle trycka på. De var väldigt övertalande när de beskrev sina produkter som de påstod vara krav- och fairtrademärkta. Jag kontaktade rättvisemärkt AB som sa att varken svenska eller amerikanska amway var licenstagare hos dem, inte heller kunde de hitta eventuell försäljning av sådana produkter på hemsidorna.
Jag hittade även det här avslöjande reportaget, där en en person med gömd kamera infiltrerar företagets "motivationsmöten". Janne Josefsson hade inte kunnat göra det bättre.
Amway, även kallad Quixtar, har funnits i Sverige sedan 1999 och är därmed fortfarande ungt. I USA grundades företaget på 70-talet, anledningen till att den har överlevt är just att den expanderat globalt. Andra liknande företag är Nature`s Own, ACN Telecom och Herbalife. Jag passar på att utföra en varning till alla som läser detta. Var alltid kritiska och kolla upp information om företaget från andra håll än företaget självt! Det kan hända vem som helst som av någon anledning inte ifrågasätter. Jag borde jobba på att dra ut min vän som sugits in i Amway. Det är inte det lättaste att berätta för någon som är redan är inne i sekten.

Ständigt denna Pho

Jag impulsköpte mig en laptop igår. Min gamla koloss dög knappt till att kolla mejlen på, man kunde inte köra messenger på den, spara filer eller köra mediaprogram. Det var på tiden kan man säga. Jag ansåg att mitt sparkonto klarar det nu när jag inte åker till Roskilde. Biljetterna är som känt slut för länge sedan, och inte ens i England kunde man få tag i några. Jag ska inte gräma mig över det, jag kan ju alltid åka på andra festivaler, Arvika kanske?
På fredag bär det hur som helst av till Paris för att hälsa på en vän som bor och jobbar där nere. Då blir det pho-soppa från asiatkvarteren och falafel från judekvarteren för hela slanten. Pho-soppa är min största passion, den som har haft lyckan att smaka en riktig pho förstår mig. En gång ringde jag runt till vietnamesiska restauranger i Stockholm och frågade efter pho, och om hur de tillagade den. Av de jag har testat i Stockholm blev jag grymt besviken när de inte alls var som phon i Paris. Jag upptäckte nyss den här bloggen om pho, och min mage börjar låta som en suktande hund. Jag köpte 50 st Nem-vårrullar och tillhörande vinägersås för 50 spänn idag på Uppsalas enda asiatshop. Det är väl dags att hugga in på dem nu känner jag.

Pubjobbarsexan

Igår var det pubjobbarsexa, terminens höjdpunkt kan man säga. Det är då som ölförrådet ska tömmas på öl och cider och alla som har jobbat minst tre gånger i puben är välkomna att delta i denna orgie.
Vi i klubbverket ordnade mat, upplägg och lekar. Biblioteket hade vi förvandlat till ett dansgolv komplett med spotlights, rökmaskin och två(!) stroboskop.
Överflödet på öl kombinerat med alla snapsbjud resulterar i att folk dansar på bardiskarna och halsar direkt från öltapparna. Mycket sånt blev det också, plus en del oanständiga förslag och andra depraverade händelser. Men som man brukar säga: "What happens on the pubjobbarsexa stays at the pubjobbarsexa".
Vi blev ordentligt avtackade av vår 3Q Mari som hade gjort en dvd till vår ära. Vi tackade därefter kuratelet, kökmästaren och hovmästarinnan som alla fick presenter inhandlade på Lustgården. Piskor, löspenisar och en sån där munsele med boll som den dominerade ska ha på sig i vissa vuxenlekar.
När det var dags att gå hem fick jag en överraskning när jag öppnade min dörr. Där låg nämligen bäng-Johan utslagen i min fotölj, bäng-Jacob i min säng och Carl Waite på mitt toagolv. Är det fest så är det.
Det var inte speciellt kul att vakna i morse, särskilt med tanke på att jag skulle jobba på ICA. Bättre det iaf än att behöva städa upp på nationen efter oss ölfulla ungdomar. Stackars medklubbverkare.

Vilken morgon

Jag vaknade väldigt purken idag. Det hela var en kombination av det mulna vädret, dålig sömn och gårdagens besked om att ställa in kräftskivespelningen. Arbetsgruppen kring kräftskivan hade nämligen krismöte igår då vi fått reda på att V-dala planerar på att boka slagsmålsklubben på samma datum som vi skulle ha vår spelning. Det blir en alldeles för stor risk för oss att ta, och vi blir därmed tvingade att ställa in. Om vi hittar ett nytt datum för spelningen väntar att se. Det hela ser i nuläget rätt surt ut, med tanke på att Norrlands och Velvet har spelningar på samma datum som vi har våra gasker, och vi kan omöjligen konkurrera med dem. Förhoppningsvis finner vi en lösning och kommer kunna hålla en spelning senare under höstterminen. Det vore oerhört tråkigt att behöva ställa in helt efter allt arbete, och särskilt nu när vi har fått en så god respons och engagemang från nationen.

Droppen var ändå när jag under mina sidor på studera.nu läser att handläggarna på vhs inte godtagit mina arbetsintyg, då de anser att omfattningen av arbete fattas i intygen. Efter att vrålat obscena saker och ilsket slängt näven i skrivbordet ett par gånger beger jag mig på stört till nationen för att föra ett surmulet telefonsamtal med en av handläggarna på vhs. Lyckligtvis löser sig problemet och jag får tillslut min arbetslivserfarenhet godkänd.
Nu tänkte jag sätta korianderfrön som jag fått av Joppe. Förhoppningvis blir jag på bättre humör på köpet.

Nya tider

Då var sluttentan i tyska skriven och det kändes bra, trots att jag jobbade i hyttan igår. Jag menar, finns det ett bättre sätt att lära sig tyska än att stå och befalla pubjoner i sann küchenführer-manér? Sen att jag pölade till 04:30 är en annan sak.
Jag känner mig grymt preppad inför nästa termin, det sista tjänstgöringsintyget skickade jag in till vhs igår. Förhoppningvis släpper de in mig på psykologprogrammet i år, men man vet aldrig med dessa lömska intygskontrollanter i Strömsund. De har ju jävlats förrut och tvekar säkert inte för att göra det igen.
Mötet med konsertgruppen igår kändes mycket positivt. Förmodligen skriver vi kontrakt med Suburban Kids with Biblical Names och Napoleon på måndag, och rivstartar vår PR-kampanj redan nästa vecka.

För övrigt har jag skaffat nytt pass, nu med efternamnet Bärlin. Jag har även skaffat nya strängar till min trötta gura, det kommer att klinga så vackert om den.
Nu ska jag hem till mina föräldrar en stund för att dels snylta av deras lunch och dels leka med mina brorsdöttrar som är på besök för mors dag imorgon.

Min gårdag

Min, Mattias och Andrés förslag om ett konsertarrangemang på kräftskivan nästa termin mottogs med inget annat än positiva reaktioner från nationsstyrelsen när vi igår presenterade våra ideer. Det beslutades att det framöver blir en fråga för kuratelet att besluta om, saken är med andra ord biff.
Jag hade tänkt att fira genom att utnyttja mina biocheckar som jag vann för ett halvår sen från nån internettävling. Jag och en vän ville se the Queen, men den hade tydligen slutat gå. Efter mycket om och men hamnar vi i en helt tom biosalong och ser på Mr.Beans semester. Jag är vanligtvis svag för Mr.Bean och tyckte första långfilmen var rätt skoj, men den här var inte mycket att hurra för. Filmen var iaf gratis och den var inte speciellt lång heller.
På väg upp på stormen träffar jag några korridorare och annat löst folk som ska på brygganpremiären. Varför inte tänkte jag och hängde på. Kön till Snerikes hade påbörjats redan klockan fyra, men vi slapp trängas och kunde glida in direkt med våra kk-kort.
Jag passade på att smaka mina nordkoreanska cigaretter som jag fått av en vän igår kväll. Han, låt oss kalla honom Pundarerik, hade nämligen varit på en veckas semester med sina närmaste släktingar och en delegation kommunister i Nordkorea. Varför ta mor och far till kanarieöarna när det finns mer spännande alternativ?
De slussades runt med ett par övervakande reseledare till olika fabriker och museer, där man fick beskåda montrar med föremål som Kim il Sung hade vidrört. Det fanns till och med ett museum som handlade om Kim Jong Ils filmintresse, alltså inte om film eller filmer som Kim diggade, utan OM den store ledarens intresse för film. Han fick se gränsstationen mellan syd och nord, Kim il Sungs födelseby och så kallade mass games. Erik var rätt trött på guidernas ständiga upprepande av de långa jargongerna om den evige ledaren i varenda mening, och började må illa efter ett par dagar. På ett konstmuseum full av Juchekonst och militärpropaganda frågade han om nordkoreaner uppskattade abstrakt konst, svaret blev nej. Erik tyckte stämningen bitvis var väldigt tryckt och ganska obehaglig.
Guiderna hade en uppfattning om att relationerna med Sverige var rätt goda, med tanke på att Göran Persson som första västledare besökte nordkorea när han var ordförande för EU. Det fanns många bilder på Göran i ett av museumen. Erik fick ett erbjudande att föreläsa i två månader om svenska arkeologiska fynd på Kim Jong Ils universitet, rätt ovanlig punkt att ha på CV:t minsann.


Tjockis-Kim

Häromdagen var jag med om något underligt på ICA. Det började som en vanlig tråkig arbetsdag. Jag står vid apelsinerna och rotar efter en guldring som en gubbe tappat från sitt finger. Jag hittar tillslut hans dyrbara släktklenod och förbereder att smita på kaffepaus då nästa gubbe vill ha hjälp. Han vill ha HP-sås och gelatin. Efter att ha irrat omkring ett tag (jag är ensam på golvet då alla sitter i personalmöte) konstaterar jag att HP-såsen och gelatinet är slut på hyllorna och går med bestämda steg mot lagret. Väl i lagret inser jag att det är omöjligt att hitta om man inte från början vet var saker och ting ligger. Jag bestämmer mig då för att gå och störa en sekund i mötet, och håll i hatten, för nu möts jag av nåt oväntat. När jag stiger in i personalrummet så står stort sett hela personalen på Luthagens Livs i en ring gråtandes och kramar om varandra. Jag hör ord som "jag beklagar" yttras mellan snyftningarna. Jag tar för givet att det är någon som har dött och känner mig plötsligt väldigt malplacerad, man känner ju inte direkt för att droppa frågan om var HP-såsen ligger någonstans. Mötet har just tagit slut och folk börjar ta sig tillbaka till sina avdelningar, och jag börjar långsamt backa därifrån och känner mig oerhört förvirrad. Jag frågar senare vad tumultet gällde och det visade sig att två av våra tre personalchefer har varit i konflikt med ledningen och avgått. Ingen vet riktigt hela historien bakom än. Stämningen bland personalen var väldigt upprymd hela kvällen, cheferna som gått var tydligen väldigt uppskattade.

Kmkbalen

Fracken satt bra, tack för det Iza. God underhållning och många mellangroggar blev det. Grus i fickorna och gräs i håret. Jag har inget att klaga på. När natten inte var lika ung längre var det dags för pöl tyckte jag. Jag hade ett bihang av göteborgare efter mig och ingen tycktes vilja ansvara för dem, så jag vägrades att komma in. Jag ansåg att det enda rätta var att klättra in genom pubfönstret och själv öppna för göteborgarna. Efter att ha druckit ett par öl och snackat en del skit var klockan runt fem då jag bestämde mig för att laga phai-thai åt de sista tappra krigarna på pölen. Sällan har en phai-thai och en öl smakat så gott.

Bakfyllefotboll

När jag vaknade imorse var det dags att dra på sig sportkläderna för den traditionella kmkfotbollen, den enda aktiviteten vi har med övriga klubbverk i nyktert tillstånd. Jag kände mig först taggad och for upp på benen, men hurtigheten byttes snart ut mot en obehaglig känsla av att hela min kropp gått ut i strejk. Bröderna Brink hade nämligen inflyttningsfest igår. I samlad trupp tågade vi till Diöshallens gräsmattor.
Först ut mötte vi Göteborgs klubbverk som vi vann mot. Sedan mötte vi Värmland där resultatet blev lika. När det var dags att möta Snerikes blev det lite David och Goliat över det hela. Snerikes hade nämligen Roy och Ash på sin sida, de två brittiska nationskändisarna som är strandsatta här i Sverige och driver en trädbeskärningsfirma. John, Marcus och André, som var de enda som kunde spela fotboll på riktigt i vårt lag, var utmattade. Vi satsade därför på psykologisk taktik och hade endast tjejer på plan i hopp om att våra motståndare inte skulle våga spela lika aggressivt.
Vi hade publiken på vår sida, det regnade mer eller mindre personliga förolämpningar från Uplands hejarklack som var utklädda till allt från Link till liemannen. En av upplänningarna var för övrigt antingen utklädd eller bara väldigt lik Lemmy Kilmister.
Efter att ha förlorat med 6-0, varav ett självmål, kunde vi känna oss nöjda med en stor moralisk seger då vi knep bronsplatsen efter att Upland gjort en walkover.

Skräckpölen

Man har tidigare endast föreställt sig fasan att stå öga mot öga med kleptotanten (se tidigare inlägg). På pölen i fredags hände det. Klockan var runt halv fyra och det hade varit uthyrning den kvällen. Uthyrningspersonalen låste upp glasdörren till qx (aka kleptodörren) och vi som satt kvar och pölade glömde låsa efter dem. Hon dyker tillslut upp, och när vi ser henne vandra från gaskdörrarna i riktning mot kleptodörren kommer jag på att ingen har låst. Jag kastar mig upp ur fotöljen och kommer samtidigt som henne fram till dörren. Jag sätter demonstrativt upp handen på handtaget och möter hennes blick. Hon ser på mig i en sekund med en blandning av förvåning och besvikelse och säger sedan med ett hemskt grin "hej", varvid jag svarar "haj haj". Sedan går hon vidare och jag sätter mig skärrad i sofforna igen.

Terminens slut

Kmkbalen närmar sig. Jag har fått låna Izas frack, men jag behöver hitta bröst- och manchettknappar. Något annat som närmar sig är sluttentan i tyska. Fy fan vad jag är trött på språkstudier. Aldrig mer säger jag er.
Jag borde pallra mig ner i hyttan och försöka hitta folk som vill jobba i puben nästa vecka. Det är tyvärr dåligt med folk som självmant skriver upp sig i pubjobbarkalendern, så man är tvungen att ligga på som en ettrig terrier.
Det är kul att alla från klv-vt07 fortsätter vara aktiva inom nationen, då tappar man inte all kontakt hoppas jag.
De tappra krigarna Marcus och Johan fortsätter ännu en termin som klubbverkare - helt otroligt.
Amalia och Emilia blir fredagslyxare, Emilia blir även ledamot i biblioteksnämnden tillsammans med Klas..
André kickar tillsammans med mig igång livebandsprojektet på Smålands vilket jag hoppas går som vi tänkt oss, så att vi äntligen kan begrava spåren efter Klubb Dacke en gång för alla.
John blir kulturförman och Pernilla blir redaktör för Rasken. Till allas sorg försvinner Lotta från stan, men kommer förhoppningsvis frekvent att hälsa på i Uppsala.

Namnbyte

Igår bytte jag efternamn på pölen, så nu får Morgan hitta på något annat att än "Sarrrkkinen" att snäsa åt mig. Jag byter till Bärlin som är min mors efternamn. Alltså kommer jag heta Tom Bärlin framöver, inte Tom Sarkkinen. Det är bara att börja vänja sig. Nu kommer jag aldrig mer associeras med Finland och allt som hör till. Dessutom blir mitt efternamn en smula mer exotiskt med prickarna och allt, som typ Häagen Dazs eller Motörhead.