Min mamma ligger fortfarande på sjukan. Hon opererades för hjärntumören i fredags. Läkarna kunde inte ta bort allting, så hon väntar på laseroperation och ligger nu på övervakning. Jag hälsade på i måndags, men ångrar att jag inte tog mig tid för att åka upp och besöka henne redan på lördagen. Trots inspektorsbalen hade jag åtminstone kunnat avvara en halvtimme för det.
När jag kom till avdelningen möter jag henne onaturligt pigg och stirrig med bandagerat huvud. Hon är helt uppe i varv av allt kortison och har inte sovit någonting sen i fredags. Hon berättar om allt konstigt hon får uppleva runt omkring sig och hur jobbigt hon tycker det är. Och det kan jag säga, det är inte lätt att se sin egen mamma gråta av rädsla för framtiden.