Bakfyllefotboll

När jag vaknade imorse var det dags att dra på sig sportkläderna för den traditionella kmkfotbollen, den enda aktiviteten vi har med övriga klubbverk i nyktert tillstånd. Jag kände mig först taggad och for upp på benen, men hurtigheten byttes snart ut mot en obehaglig känsla av att hela min kropp gått ut i strejk. Bröderna Brink hade nämligen inflyttningsfest igår. I samlad trupp tågade vi till Diöshallens gräsmattor.
Först ut mötte vi Göteborgs klubbverk som vi vann mot. Sedan mötte vi Värmland där resultatet blev lika. När det var dags att möta Snerikes blev det lite David och Goliat över det hela. Snerikes hade nämligen Roy och Ash på sin sida, de två brittiska nationskändisarna som är strandsatta här i Sverige och driver en trädbeskärningsfirma. John, Marcus och André, som var de enda som kunde spela fotboll på riktigt i vårt lag, var utmattade. Vi satsade därför på psykologisk taktik och hade endast tjejer på plan i hopp om att våra motståndare inte skulle våga spela lika aggressivt.
Vi hade publiken på vår sida, det regnade mer eller mindre personliga förolämpningar från Uplands hejarklack som var utklädda till allt från Link till liemannen. En av upplänningarna var för övrigt antingen utklädd eller bara väldigt lik Lemmy Kilmister.
Efter att ha förlorat med 6-0, varav ett självmål, kunde vi känna oss nöjda med en stor moralisk seger då vi knep bronsplatsen efter att Upland gjort en walkover.