Jag får ofta frågan "varför vill du plugga till psykolog?", både från mina kursare och andra. Varje gång frågan kommer upp blir jag lika osäker på mitt val, särskilt när folk lägger till något i stil med "du har aldrig tänkt på att bli läkare?". Är jag så logisk-analytisk av mig att människor tvivlar på min förmåga att hantera känslor?
Min mor var väldigt skeptisk när jag i gymnasiet hade bestämt mig för att hoppa på psykologprogrammet. Hennes definition av en psykolog var i princip en läkare som inte klarat av läkarprogrammet. Hon flikade gärna in då och då att jag inte skulle passa som psykolog och att min bror, som är sjukgymnast, i efterhand har ångrat att han inte pluggade till läkare istället. Det här var ett tag sen och jag tror att hennes inställning har blivit en bit mer positiv. Det är klart att jag har påverkats av omgivningens skepsis, även om det i många fall endast är jag som övertolkar. Min motivation går upp och ner och jag kan ibland själv bli skeptisk över min egen förmåga.
Å andra sidan får jag också höra från annat håll att jag antagligen kommer passa i psykologrollen. Det är tur att jag även kan ta åt mig av positiva utlåtanden, annars vet jag inte hur det skulle gå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
du är bra på att lyssna! det är en bra psykolog-kvalité.
Klart du ska bli psykolog! Vad ska man annars göra? Det är en jävligt rolig utbildning vi går och det sjuka är att man kan bli typ allt, man behöver ju inte ens vara bra på känslor...Fast du får nog inga problem med den biten heller. Många kramar!
Hm, jag är väldigt förvånad över den s.k. skepsis du mött.
First of all, psykolog är inte för mig (och jag tror inte jag är ensam) på något sätt en form av läkaryrket. Delar kanske vissa kunskaper, men praktiskt är det fullkomligt skilt. Psykologin har ju dessutom en filosofisk aspekt (betyder dock verkligen inte "mindre vetenskaplig", utan faktiskt snarare att den tangerar vid vetenskapens grundvalar).
Vidare är läkare inte ett mer högstatusyrke enligt mig, speciellt inte när vi kommer till forskning inom psykologin. Men vad fan spelar det för roll egentligen.
Du skulle säker passa som läkare också, men jag (och andra) har alltid sett dig som psykologmaterial. Om du dessutom vill det själv är det väl inget snack om saken. Jag tror att det finns många dåliga psykologer som inte har samma synsett och intresse för ämnet som du har. Jag tror att du kommer att bli väldigt uppskattad som psykolog och att du kommer hitta en alldeles speciell nisch inom psykologin.
Har en väldigt spännande bok som heter philosophy of psychology förresten.
Skicka en kommentar