Ett par helvetiska dagar

De senaste två veckorna har jag inte känt mig så kry. De senaste dagarna har varit ett rent helvete. Det är min mage som inte är ok - "jaha, festmage" tänkte jag och bestämde mig för att ta ett par lugna vita dagar. Efter en vecka på endast blåbärssoppa, utan några framsteg, kände jag hur närings- och vätskebrist gjorde mig allt svagare. Dessutom hade jag från och till förbannat ont i buken. Jag tar mig därför till Akademiska sjukhusets infektionsakut och får avge ett avföringsprov. Sedan blir jag ombedd av en sjuksköterska, som för mycket länge sedan tappat passionen för sitt jobb, att vänta i fyra dagar på svar.
När fyra plågsamma dagar passerat får jag inget svar, så jag tar mig till infektionsakuten igen. Där möter jag samma sköterska, och jag frågar om resultatet av proven. Hon tar en titt och svarar att det inte är något fel och ber mig barskt med blicken att sluta ta upp hennes tid. Jag förklarar att jag inte visar några alls tecken på att bli bättre. Hon verkar fortfarande skeptisk till att hänvisa mig till en läkare så jag nämner att min far har Ulcerös Colit (en sårig inflammatorisk tarmsjukdom), och frågar om det är ärftligt. Efter det tittar hon upp från sina papper och frågar om jag vill träffa en läkare. "Ja!" svarar jag. Jag betalar trehundra och får efter tre timmar träffa en infektionsläkare som tar prover och klämmer på min mage. Han upptäcker inga fel i proverna men ber för säkerhets skull en mag- och tarmspecialist att kontakta mig inom ett par dagar för att prata.
Redan morgonen efter ringer de från gastroenterologiavdelningen på Ackis och ber mig komma direkt för ett par undersökningar. Och visst visar det sig att jag har Ulcerös Colit, den rackaren har legat latent och nu plötsligt blossat upp av okänd anledning. Efter att diagnosen fastställts skriver min läkare Dr. Rorsman ut en gigantisk kortisonkur åt mig, 12 piller om dagen i åtta veckor. Min tarm lär med andra ord inte må speciellt bra.
Nu när jag har knaprat piller i tre dagar känner jag mig bättre, förhoppningsvis biter medicinen som den ska och jag slipper operera bort min tjocktarm såsom min far behövt göra. Jag vill inte tänka på vad som kunde hänt om jag väntat längre med mina besvär, eller om den snabba remiss som jag fick inte varit möjlig. Jag har hört att man kan dö om inflammationen gör hål på tarmen...kul
Något annat som jag också hoppas att jag slipper är biverkningar från medicinerna. Det står att jag bl.a. kan få led- och muskelsmärtor, andnöd, gulsot, håravfall, grön- och gråstarr, psykisk rubbning, senbristning, depression, mani och min personliga favorit: en godartad tryckökning i skallen...kul.
Det här en sjukdom jag kommer dras med hela mitt liv så det är bara att börja vänja sig. Har jag tur så dyker de så kallade skoven (perioder då sjukdomen är aktiv) inte upp så frekvent, det kan till och med ta flera år mellan varje utbrott.
Avslutningsvis: varför måste sjukdomen ha ett så motbjudande namn som knappt går att uttala? Varför Ulcerös Colit (=sargad tarm) när det finns mer fräcka alternativ, t.ex. den liknande sjukdomen Morbus Crohn, som mer låter som ett namn på en superskurk.