Det är en svår balansgång att kunna slappna av och samtidigt ha pressen på sig att behöva göra vistelsen oförglömlig. Eftersom Emma aldrig tidigare hade varit i Paris så tog jag naturligtvis på mig ledsagarrollen. Jäktandet hölls nere och jag kunde njuta något oerhört av helgen. Fredagen tillbringade vi på Pompidou och på lördagen var vi en sväng till Louvren, detta utan att känna oss tvungna att slaviskt ta oss ut till Eiffeltornet bara för stå intill den och se fåniga ut.
"Stod det inte nåt i Da Vinci-koden om det här?"
En självklarhet för en Parisvistelse är att åka till asiatkvarteren i 13:e arrondissemanget och äta phosoppa. Tänk så jag har längtat. Restaurangen Song Huong är den bästa i Paris. Det är en väldigt liten familjedriven restaurang som är lätt att missa med en oinbjudande interiör och rätt sura ägare. Fokus ligger helt enkelt på soppan. Man blir intryckt som boskap och maten kommer ut EN minut (jag skämtar inte) efter beställning. När man sedan har slutat äta så rycks tallriken ifrån en och notan kommer på ett skott för att signalera om att det är dags att lämna plats åt nästa kund. Det för osökt tankarna till the soup nazi i Seinfeld, men det är sånt man får ta om man vill ha den bästa phosoppan i Paris.
På lördagen var det kö för att få komma in och äta.
Ägaren Mr. Long tog oss i hand. Vilken ära.
Speciellt den här gången var den nya soppan jag provade. Den bestod av en annan buljong med helt nya smaker, och innehöll stora bitar krabba och jumboräkor. Himmelsk var den. Jag satt och sörplade i takt med en gammal man vars skägg svabbade upp en fjärdedel av buljongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar