I väntan på något nytt

Jag vet att man än inte borde känna på det här sättet, men lovet går med stormsteg mot sitt slut och visst börjar terminens start urskilja sig vid horisonten. Jag fick här om dagen mitt antagningsbesked tillsammans med en hel drös pretentiösa välkomstbrev från psykologiska institutionen. Jag har även smygstartat mitt hovmästarämbete med ett första möte inför kräftskivan med Gabbi vår 3Q. I skrivande stund väntar jag på att mitt olagligt nedladdade officepaket ska intalleras klart, så att jag kan börja spåna på ett premilinärt släppschema.
Samtidigt som det ska bli kul och spännande inför terminstarten så är det omöjligt att inte ha lite kalla fötter. Jag känner mig kluven och med huvudet sprängfyllt av frågor. Jag antar att man alltid känner sig så inför något okänt. Det får mig att tänka på början av gymnasiet då jag den första tiden kände mig väldigt malplacerad på den naturvetenskapliga linjen. Osäkerheten kring allt det nya gjorde att jag var nära på att byta till samhällsvetenskaplig linje. I efterhand så förstår jag att det endast berodde på att jag jämförde mig för mycket med mina klasskamrater och inbillade mig att de på något sätt var bättre lämpade för all den matematik och logik som vi ställdes inför. Efter en period av noggrant övervägande bestämde jag mig ändå för att kämpa vidare och låta mig drillas. Drillad blev jag och tillslut kom studietekniken till mig automatiskt. Att jag fortsatte på samma linje trots de hårda prövningarna kring starten är ett beslut som jag idag är stolt över att jag tog. Det har givit mig mycket.