Jag satt med gråten i halsen halva filmen. Regissören Todd Haynes har fattat Dylan och visar sin tolkning på ett otroligt smart sätt. De sex skådespelarna representerar olika sidor av Dylans personlighet och olika höjdpunkter i hans karriär. Cate Blanchett var lysande som väntat, men min favorita tolkning var Richard Geres roll som riktade in sig på Dylan under hans mytiska period i slutet av sextiotalet. Geres scener genererade precis de känslor man känner då man lyssnar på Basement Tapes och John Wesley Harding. Homer, Mrs Henry och Rosemary var ju alla där. Musiken i filmen var (med undantag från en låt) Dylanstoff och var lika berättande som en av huvudrollsinnehavarna. Det smärtar att se den nyligen bortgångne Heath Ledger spela Dylan som tvåbarnsfader. Han kämpar över vårdnadstvisten efter skilsmässan i slutet av sjuttiotalet, och i bakgrunden rullar självklart Blood on the Tracks.
Alla karaktärer gick under pseudonymer vilket hade ett egetvärde i sig eftersom det säger mycket om vilka idealsjälv Dylan hade under särskilda perioder i sitt liv. Jag älskade hur Haynes hade blandat faktiska händelser med det rent fiktionella. Det som verkligen har hänt och fantasi separerades inte utan blev en sammanhängande drömlik berättelse. Varenda detalj i filmen hade uppenbart en betydelse, ingenting var där av en slump.
För dig som ska se filmen, se till att vara påläst. Det är inte en klassisk biopic i stil med Walk the Line eller Ray, utan mycket mer rik och komplex än så. Berättelsen berättas inte för dig, utan man måste själv fylla i med sin förförståelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar