Tankar kring Christmas in the heart av Bob Dylan

Jag hörde för ett tag sen att Dylan skulle släppa ett album med covers på gamla julfavoriter. Jag reagerade instinktivt negativt på nyheten. Det var väl onödigt tänkte jag. Förra veckan påmindes jag abrupt om det hela när jag fick syn på musikvideon till en av albumets spår Must be Santa. Jag kunde inte tro mina ögon. Dylan iklädd peruk och tomteluva håller hov på en urspårad julfest som ingen skulle tacka nej till. Han dansar och har kul, nåt som man aldrig trodde att man skulle få se. Har han blivit galen? Nej, antagligen inte. Det här måste ju vara det ultimata sättet för honom att knyta ihop säcken på. Nu har han liksom sina egna idoler, typ Presley, Nat King Cole och Sinatra, släppt ett klassiskt julalbum. Jag kan inte få nog av låten, den är så smittsam och glättig. David Hidalgo från Los Lobos spelar dragspel, och tillsammans med Dylans röst låter det som något the Pouges skulle ha producerat. Det här är första gången på länge som jag faktiskt tänker köpa mig ett exemplar av Dylans album. Det är en bra julklapp samtidigt som pengarna från albumets intäkter går till välgörenhet.

Ödesdigra ögonblick

Sommaren är snart slut, och ännu en termin tar sin början om ett par dagar. Jag känner mig inte direkt redo att börja igen. Det känns som man precis har börjat vänja sig vid ledigheten. Hur som helst har jag försökt förbereda mig genom att beställa hem och låna litteratur för kommande kurs. Mycket kul har jag trots allt hunnit med: avkopplande resa till Egypten, mindre resor i Sverige och Finland runt midsommar, arbete och senast Amsterdam. Det känns som jag kommit närmare både min flickvän och andra vänner. Kursen som börjar på tisdag heter psykoterapi med inriktning på kognitiv beteendeterapi. Något säger mig att denna kurs kommer avgöra mitt val framtida val mellan psykodynamisk eller KBT-inriktning på utbildningen. Nu har kursledarna chansen att övertyga mig en sista gång att KBT är det rätta valet för mig. Jag är knappast ensam psykologstuderande i Uppsala om ständigt gå runt och väga alternativen, ibland till en grad som nästan är ångestframkallande. Jag har en tendens att tolka in mitt eget val i andras människors debatter, såväl akademiska som icke-akademiska. Igår senast påmindes jag av mitt val när jag såg på Lars von Triers Antichrist. För mig blev filmen en enda stor kritik mot de rationella grundantaganden som KBT står för. Jag hoppas det val jag till slut gör blir något säkrare efter nästa kurs.

Clap to this under kvalborg

Det var en mycket juste stämning genom hela kvalborg, mycket på grund av att vi tog in färre folk på klubben en vad vi brukar. Vi arrangörer, bandet, personal och likaså Promoe var väldigt nöjda över kvällen.


Under förberedelserna av kvalborgs Clap to This hände något mycket märkligt. Jag har aldrig varit med om något liknande förrut. Två timmar in i preppandet så var det dags att äta middag. Jag samlar alla som jobbar för en gemensam genomgång av kvällen som jag brukar göra medan vi äter. När jag informerar om brandsäkerheten så börjar en person bland personalen att bryta in. Han sitter tillsammans med en kille som jag heller inte känner igen från innan. Jag har sett att dem har burit runt på saker och hjälpt till under dem närmaste timmarna, och trott att dem tillhörde scenroddarna. Han av dem som håller talan kommer med flera invändningar. Jag ignorerar dem och fortsätter irriterat att prata. När de två sen börjar ha åsikter om när insläppet bör ske, så börjar andra runt bordet fråga sig vad det är för några typer. Ingen annan kring bordet tycks ha någon aning om vilka dem är heller. Till slut går jag i alla fall fram till dem och frågar vad dem gör här. Han som tidigare lät så säker på rösten börjar plötsligt stamma att dem fick 500 kronor var för att jobba ikväll. Jag frågar vem som har sagt det, och dem nämner någon som jag inte känner till, som tydligen har jobbat på smålands för länge sen. Medan den ena av dem pratar på märker jag att han börjar sluddra en del och att det står ett par tomma ölburkar bakom dem som tagits in utifrån. När det nu går upp för mig att dem här två skojarna sitter och ljuger mig upp i ansiktet, så kastar jag ut dem och portar dem från klubben. Jag är grymt imponerad hur dem lyckades hålla sig kvar så pass länge utan att bli upptäckta. Om de hade fortsatt vara tysta under middagen så hade säkert ingen ifrågasatt det hela.
Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad dem ville göra med sin lilla kupp. Det kom senare fram att dem hade hängt upp sina jackor i garderoben och tagit garderobslappen. Antagligen så hade dem planen att smita in på klubben den vägen. Jag kan inte rå för att känna mig en smula imponerad av deras slughet.

Maskinen

I helgen rev jag och övriga arrangörer av hiphopgasken på smålands. Med hjälp av maskinen och clappers så fick vi partybägaren att rinna över.


Kvällen gick mycket bra och sexan efteråt slutade i bastun på göteborgs.

Hemsk förkylning

I början av helgen smällde det till från klar himmel. Jag drabbades av den värsta förkylning jag kan minnas mig själv varit med om. Jag påstår bestämt att jag dragit på mig alla tiders mest gudsförgätna bacill som sänts till jorden av satan själv. Ni får tro vad ni vill men jag har nu suttit inne på mitt rum i två hela dygn. Det har bland annat lett till att jag har missat att träffa min flickväns föräldrar. Det lär dröja innan man får chansen att träffa dem igen.
70% av tiden går åt till att svettas alvedon och tycka synd om sig själv, 30% av tiden kan man däremot ha kvalitetstid med sig själv. Det innefattar att se på en massa tokroliga klipp på tuben (vilket man iof skulle ha gjort även om man inte var sjuk) och läsa en hel del. Jag håller för stunden på att läsa kvarblivelse från 1998 skriven av ingen mindre än Sture Bergwall aka Thomas Quick. Av någon anledning finns kvarblivelse inte att köpa på någon näthandel, så jag var tvungen att beställa den från ett antikvariat. Boken är rätt snårig och bitvis långtråkig med sida in och sida ut med sentimentala episoder om nästan ingenting. Första delen som han har döpt till alterego är ett sett för Quick att visa upp en mänsklig kännande sida av sig själv. Där skriver han mest om skogspromenader med sin hund. Han framställer sig själv som känslig och med ett brett intresse för allehanda saker. I senare kapitel beskrivs terapeutens utlåtande om honom, dagboksinlägg, fragment från uppväxten som sammantaget ska visa upp all ångest han lever med. Det är intressant att läsa boken nu när den påstådda rättsskandalen blåsts upp efter Hannes Råstams dokumentär på svt. Ju mer man läser om det ju mer övertygad blir man att Quick inte är Sveriges värsta seriemördare genom tiderna, utan en farlig manipulativ lögnare som söker uppmärksamhet.


Ny termin med nya utmaningar. Jag måste hitta en ny högerhand när Ian lämnar Clap. Det blir ett stort hål att fylla.
Jag bör påbörja min egenterapi också. Det finns så många terapimetoder att välja på. Funderar på dialektisk beteendeterapi. Har hört att det är givande om man känner sig stressad.

Sista Clap för i år

Clap To This - 6 Dec from claptothis on Vimeo.

Clap to This tar ett välförtjänt jullov. På återseende i vår!

Sexan efter städet bjöd på många överraskningar. Vakt-Tobbe satt med och bedrev lobbyverksamhet då han sluddrade fram Kahlua-reklam. Det bakades även kaka på fotbadsvatten. Här nedan - de lyckliga kockarna.

Maggio till Clap to this!

Förköpet sålde slut på tre timmar. Detta har potential att bli gästrekord. Den 6:e december smäller det.

Utbytet

I helgen var jag på preklin på v-dala. Jag säger det igen: vad är det för fel på läkare? alla var utklädda till könsorgan, tellytubbies och mjölkpaket.
Studierna har just nu en förmåga att komma i hög. Samtidigt som jag skriver ett PM om den psykosociala utvecklingen hos barn uppvuxna med lesbiska föräldrar, så är man tvungen att läsa och skriva inför veckovisa seminarier. På sidan av detta ska vi ut i skolklasser och prova på olika ledarstilar. Jag har en 9:a på Gränbyskolan. Det är kul men kräver ju planering och tid som man inte alltid har. Ungdomarna drillas rätt hårt av lärarna på Gränby. De är tvugna att ställa upp i led utanför klassrummet innan lektionerna. Mobilerna samlas upp i en korg och de står upp och hälsar innan man får sätta sig ner.

Systemet på den psykologiska institutionen i Uppsala sätter käppar i hjulet inför mina Amsterdamplaner. Studierektor kan inte garantera en plats på programmet när jag kommer tillbaka till Uppsala efter sommaren. Vill jag åka så måste jag göra ett studieuppehåll. Risken är rätt stor att jag får vänta en eller två terminer innan jag kommer in på programmet igen. Dessutom garanteras jag inte kunna tillgodoräkna mig poängen som jag läser i Amsterdam. Det diskuteras fortfarande om jag ska kunna använda mina electives på T4 istället för T10. Om det ska vara på det här viset vet jag inte vad jag har att tjäna på att ge mig iväg. Det känns rätt bittert att behöva ge upp planen efter ett och ett halvt års kämpande för att komma iväg. Det behövs ske en stor förändring i systemet om psykologstuderande ska uppmanas att knyta internationella kontakter. I nuläget är det stort sett omöjligt att ordna ett utbyte. Trist!

Låt den rätte komma in

Förra veckan såg jag låt den rätte komma in. Jag läste boken när jag gick i gymnasiet, då boken precis hade kommit ut. Det är den bästa vampyrromanen jag läst sedan Dracula. Jag har dock inte bestämt mig om jag tycker om filmen eller inte. Det kändes som filmen gick långsammare fram än boken. Filmen var en aning pretentiös, men Lina Leandersson spelar riktigt bra som Eli. Hon har hyllats av bland annat New York Times för hennes skådespelarinsats. Inte illa för en 13-åring.

Organism12 och DJ large till clap to this

Fredag den 24 oktober kör vi igång igen! Får ta mig i kragen och börja ringa runt efter personal snart.

Sociologi

Jag har nu läst ut, recenserat och haft ett seminarium om Berger och Luckmanns kunskapssociologi. Den är rätt knepig om man som jag är van vid att läsa psykologilitteratur, som rätt och slätt är fyllda med forskningsrön.
Jag slår vad om att Berger envisades om att lägga in ett par lättsamma exempel med jägarsamhällen och kusinskap mellan Luckmanns rader av nästintill oförståerliga haranger. Man kommer in i tänket när man läst mer av den sociologiska litteraturen. Just nu håller jag på att läsa Giddens Modernitet och självidentitet som är en smula mer lättsmält och väldigt intressant.
Under Berger och Luckmann-seminariet var vi tre smågrupper som skulle hålla i ett valfritt ämne ifrån boken. I min grupp ville vi diskutera den kunskapssociologiska paradoxen. Alltså om allt tänkande är socialt bestämt så är även kunskapssociologin det, alltså är det inte säkert att allt tänkande är socialt bestämt. Ett klassiskt cirkelresonamang. Och även hur det är omöjligt att falsifiera teorin. Vår seminarieledare satte oss som den sista gruppen att hålla i diskussionen. Det lustiga är att den första gruppen fick en av de två seminarietimmarna på sig. Den andra gruppen fick de resterande 40 minuterna efter rasten, vilket resulterade i att det inte blev någon tid över till oss.
Det var säkert inte helt medvetet av honom, men man kan inte rå för att känna sig lite lätt konspiratorisk. Han vill väl inte att klassen blir skeptiska till sociologin redan efter första seminariet. Vi är ju där för att socialiseras ;)

Clap to this med Vincent

Förra helgen fyrade vi av terminens första Clap to This. Aldrig har det flytit på så bra som tidigare. Duktig personal i kombination med att vi arrangörer har fått rutin gjorde det till en toppenkväll. Vårt husband hade övat in och tolkat Vincents cd och på plats under dagens så träffades Vincent och husbandet för första gången och repade in låtarna. Det är nog inte alla som skulle gå med på att göra en sån deal. Som om det inte var nog med det så har bandet utökat med en trumpetare. Mäkta svängigt. Efter en sån här lyckad helg så kan man inte göra annat än att längta efter nästa Clap. Kan trösta mig själv med att jag inte behöver vänta speciellt länge då det smäller igen den 24 oktober.


Just nu sitter jag försjunken i sociologisk litteratur. Denna sociologiska delkurs är förflyttad från psykologins trygga korridorer till Hum-C, där vi blir drillade med högintensiv läsning och diskurs av kvalitativ litteratur.

Grupprocesser

Kursen i gruppsykologi som jag läser nu är rolig. Man får mycket praktisk nytta av den till Clap känner jag, jag kan nu sätta ord på en massa fenomen och får en hel del tidigare funderingar bekräftade.

Den förra föreläsningen handlade om pyramidförsäljning och där fick vi lyssna på en inspelning från ett gruppmöte som hölls av företaget network 21, en gren av Amway. Kära gamla Amway med sin "smarta" företagsidé och "exklusiva" produkter. Vår föreläsare hade också fått chansen att gå på ett sånt möte precis som jag gick på för ett år sen. Han hade faktiskt blivit ditbjuden av sin läkare, som utan någon tanke på yrkesetiken hade ringt upp honom. Retoriken och upplägget han hade fått höra på mötet var densamma:
"Som anställd har man en aktiv inkomst. Som nätverkare har man en passiv inkomst."
"I nätverket kan man spara på sin egen konsumtion, öka sin inkomst, skapa ett familjeföretag, hjälpa andra att skaffa familjeföretag…"
"Jag vet att många är skeptiska. Jag uppmanar er att ta information hem."
"Människor önskar oberoende! Alla vill vara IBO, dvs. independent business owner."(IBO på svenska = egenföretagare)
"Om du är osäker på att övertyga andra, så erbjuder N21 person- och ledarskapsutveckling."
"En del tror att det här är en s.k. pyramid. Men det stämmer inte!"
"Vänd dig till din teamleader. Ta reda på info och prova. Prova!"


Jag minns när jag satt där på värvningsmötet för ett år sen och tänkte "vad fan är det här? varför är föreläsarna så sjukt övertrevliga? varför måste jag komma tillbaka flera gånger för att förstå varför konceptet är så bra? om det nu är så fantastiskt, varför tillägnas bara tio minuter av en timme till att presentera Amways produkter?"
Gruppsykologin har givit mig svar till varför folk köper den här sortens idéer:
1.Håglöshet - Folk är trötta av förvärvsarbete och Amway ger implicita lockelser om ett liv utan slit.
2.Kognitiva schema - Man strävar efter att få materiella tillgångar. Amway lovar en det.
3.Social loafing - Andra får arbeta för mig så slipper jag. Härligt!
4.Irrationalitet - Vi missbedömer sannolikheter. Vi fattar inte att en kedja högst sannolikt bryts efter två steg.
5.Reciprocity - Om man blir värvad av någon jag gillar så blir det hela svårare att se klart.
6.Förstärkning - Nätverket är socialt belönande.
7.Normbildning - Möten etablerar en gemensam ge inte upp-norm som motiverar en till max.
8.Disconfirmation bias - Man lägger endast märke till information som talar för idén.
9.Kognitiv dissonans - Svårt att kritisera en verksamhet man slitit så mkt för. samma princip som ligger bakom stockholmssyndrom etc.
10.Selektiv information - Oändligt med framgångshistorier hamnar i rampljuset. Människorna som berättar ljuger antagligen inte eftersom de är högst uppe på pyramiden. Där kommer du själv aldrig hamna, eftersom de ovanför alltid kommer vara rikare än du.
11.Intern attribuering - Vid motgång uppmanas man att försöka mer och inte ge upp. Du behöver bara ge lite till så kommer pengarna snart!

Ny vecka

Första Clap to This närmar sig och jag och Ian har börjat ringa in folk. Skillnaden från förra terminen är som natt och dag vad gäller intresse att jobba. Mycket tack vare en våg nya reccar som är nyfikna och glada. Har lärt känna några sköna nykomlingar lite ytligt på reccepubrundan och -mottagningen. Läget är under kontroll.

I helgen firade akademiska sjukhuset 300 år med öppet hus fyllt av aktiviteter. Jag passade på att besöka psykiatriavdelningen där jag fick höra intressanta saker rörande rättspsykiatri. Jag fick även prova på hur det kan låta när man hör röster, det simulerades hallucinationer i ett par hörlurar samtidigt som man skulle låtsas vara på en anställningsintervju. Fick även lära mig vad dialektisk beteende terapi gick ut på, en relativt ny terapiform som komplement till KBT.

Tillbaka till verkligheten

De sista lovdagarna börjar rinna iväg. Jag kom hem från Amsterdam i måndags och har inte direkt lagt ner någon energi till att förbereda mig inför terminstarten. Kursboken till gruppsykologin, den första kursen för terminen, är svindyr och jag lyckas inte hitta något billigt alternativ på internet. suck.
Igår träffade jag en drös kursare hemma hos Robert för första gången sen innan sommaren, många kära återseenden blev det. Träffade en tjej från Amsterdam där som tipsade mig om var man kan hitta boende inför nästa år.
Nationen har också rullat igång sin verksamhet. Det bjöds på en upplyftande ämbetsmannakickoff i förrigår och jag har passat på att jobba i hyttan och ska även jobba på kräftskivan ikväll. Det kommer säkerligen bli grymt roligt. Jag tycker synd om Zanna, vår nya köksmästare, som har slitit arslet av sig den här veckan med jobb på både nationen och Arlanda. Efter helgen får hon pusta ut.